Att misslyckas S.M.A.R.T.

Jag kom att tänka på det jag skriver om nedan när jag slöade med ett Suduko. Utan att tänka på det börjar jag alltid med det svåraste först. Så har jag alltid gjort. I lågstadiet om vi fick en ny bok i matte så slog jag upp sista sidan och kollade om jag kunde räkna den. Det kunde jag oftast. Då kunde jag ha fortsatt med nästa nivå. Men så var det aldrig. Detta synsätt har jag fått känslan av är på kant med stora delar av omvärlden. Det är bakvänt. Men ju äldre jag blir ju mer bevis får jag ju på att det är ett mycket bra sätt att klara av livet på. Inbäddat i att våga prova det svåraste först är att man också vågar misslyckas.

Det är inne med mål nuförtiden. Eller det har varit på tapeten väldigt länge nu. Mina betyg har alltid varit målinriktade. Iallafall i Sverige. Inom företagskulturen här i England är det också modernt och viktigt med mål. Inte vilka mål som helst. Smarta mål. S.M.A.R.T. står för:

S - Specific
M - Measurable
A - Achievable
R - Realistic
T - Time-bound

Jag har ända sedan högstadiet när de nya betygen introducerades aldrig riktigt köpt det här med målen. Det finns saker som det är bra för, till exempel om man ska planera en resa:

S - ett specifikt mål, säg Paris
M - mätbart, jo det går att mätta om man lyckas eftersom man antingen kommer dit eller inte
A - accepterat översätts detta tydligen med på svenska. Redan här blir det lite lulligt.
R - realistiskt, jo men det känns inte helt galet med en Paris-resa.
T - tidssatt, när ska man åka, hur länge.

Men nästan allting annat är alldeles för komplext för att kunna delas in på det här viset. Alltför mycket kan hända på vägen, som kanske faktiskt gör utgången bättre men man missar för att man håller fast vid sitt mål.

Men det är inte egentligen detta jag har svårt för, många har redan påpekat just ovanstående. Det som knorrar för mej är R:et. Inbyggt i hela modellen är att man inte ska sätta för höga mål, för om man då misslyckas så förlorar man motivation att sätta några mål alls. Man ska sätta små mål som man vet att man kan klara. Det håller jag inte med om! Varför skulle det vara så farligt att misslyckas?

Mitt motto är att det är värt att prova. Jag säger det ofta, inte minst i min yrkesroll. Och i det lilla, som på bilden med Suduku. Man kan börja från början och känna sej glad och stolt att man klarar alla lätta, och alla medel, och alla svåra, och till slut de mycket svåra. Eller så börjar man med det svåraste, som kanske inte alls kommer gå vägen, men då kan man prova det näst svåraste. Att våga misslyckas sparar både tid och kraft. Det är så man får nya ideer och utvecklas. Man harvar inte i det gamla för att känna sej säker.

Hur vet man vad som är realistiskt? Det är gränser redan i det begreppet.

Jag vet inte om det är nåt särskilt svenskt med det där att börja i rätt ände, från början. Inget svingande i matteböckerna. Det var Prins Daniel som sa, i Året med Kungafamiljen, att man är särskilt rädd för att misslyckas i Sverige. Det kan han mycket väl ha rätt i. Rädd för att gifta sej med det högsta hönset, var han inte heller. En god förebild, tycker jag.