Vardagen är här. Det är den verkligen. De senaste två veckorna har det funnits reserver av tid varje dag trots mycket jobb att plocka undan lite, laga hemgjord god mat, klä sej fint, dammsuga upp granbarren, ta ett bad. På nyårsafton sminkade jag mej i hela 30 minuter! Jag hade tid att duka. Slänga in en maskin tvätt utan att tänka så mycket på det, en stek i ugnen samtidigt, radio i bakgrunden.
Nu. Jobba hela dagen. Inte hinna äta frukost. Inte hinna äta lunch. Mosig banan vid två. Möte. Hela tiden akuta ärenden som lägger sej ovanpå den lista man hade tänkt sej komma igenom. Fortsätta jobba efter kontoret stängt. Maken hämtar mej från jobbet mellan sina egna jobbpass, kör hem mej, äter en macka i bilen, vi byter ett par meningar, telefonen ringer, jag rusar ut och köper en pizza, han kör till sitt nästa jobb, jag vacklar in, sätter på kaffe, duschar på tre minuter, sätter på mej mitt stora fleecenattlinne, jobbar lite till, äter halva pizzan, tittar mej omkring och ser kaos.
På bara ett par dagar, hur kan det bli en sån skillnad? Där det var pynt och ljusstakar och prydliga högar och dignande fruktskålar och ett välfyllt organiserat kylskåp som maken ansåg var nästan som ett konstverk i sej när allting låg i fina skålar - Nu är det högar av tvätt som ska tvättas och högar av tvätt som ska strykas, det är granbarr och kläder och filtar och tomma värmeljus och kylskåpet är fullt av äckliga rester som jag har glömt vad de en gång var och den lilla energi som kaffet alstrade går till ännu mera jobb för att möta en deadline imorgon och jag ler åt hur jag i min enfald hade tänkt mej att mellandagarna förra veckan och de tre dagarna efter nyår denna vecka skulle vara långsamma dagar när kontoret skulle vara halvfullt och jag skulle ha tid att arkivera förra året prydligt.
En skarp kontrast blev det. Maken undrar i bilen om vi båda är lediga en dag i helgen samtidigt och jag inte är sjuk, om vi kanske skulle hinna gå en promenad tillsammans. Och det bokas, ungefär som ännu ett möte, promenadtid. Och jag tänker att varför håller vi på så här egentligen, hur blev det på detta viset?
Jag funderar om det har någonting att göra med Claes Erikssons fantastiska historia "Stort - en liten saga om det stora och det lilla". Läs gärna här.
Tänker man lite bortom granbarren och upp över trädtopparna och försöker ana det stora sammanhanget så skulle man kunna tänka sej en länk mellan de stora männens stora summor låtsaspengar i bankvärlden som blev stora besparingar i den riktiga världen och mina krympande medel både när det gäller att fylla glappet i den sociala sektorn och att hinna stryka min tvätt.
"Då gick den lille mannen ut och gjorde en ännu större insats och till slut hade han gjort så många stora insatser att det lilla landets lilla lån betalats tillbaka och den lilla krisen var över. Den store mannen hade då blivit ännu större och fick knappt plats i den lille mannens lilla TV när han lovprisade sin egen förträfflighet för att det var han som hade hittat på att den lille mannen skulle göra alla dom här stora insatserna, så att det lilla landet fick tillbaka sitt lilla välstånd. Men just då tittade inte den lille mannen på sin lilla TV, för han hade blivit så liten att han inte längre fanns."
Ju mera jag tänker på detta ju argare blir jag och ilska är trots allt en bra energikälla, det är kanske därför jag håller på som jag gör.
7 kommentarer:
De är exakta de där bröderna, och oerhört smarta, kan inte komma på någon mer i den branschen med de hjärnorna, visst är det väl Claes som skriver allt? Och det andra, ja rättvisa finns inte, fast det är hårt att tänka på. Och glad blir jag om du och maken hittar promenadtid samtidigt. Läser om Irland idag, de får mycket beröm folket där, för sina arbetsinsatser trots sänkta löner, visade kämpaglöd och räddade landets ekonomi. Det är tillväxt där nu och går sakta framåt till skillnad mot Sydeuropa och även USA där den enskilde absolut inte vill bidra med något mer. Tänkte på när de intervjuade rika engelsmän, alla sa att det var självklart att de skulle betala mer skatt, och hög skatt, de hade tillräckligt ändå, alla ville att landet skulle komma i fas igen. Så låter det inte i de andra länderna. Men det finns gränser i arbetstid per vecka vad man kan orka, hoppas det kommer något mer huvud och delar bördorna.
Enormt, oerhört bra skrivet. Ack så synd att den store mannen Claes Eriksson skriver detta på ett litet, litet språk som nästan ingen kan läsa...
Men Monica, jag är inte helt och hållet säker på att man kan bilda sig en uppfattning om huruvida irländarna är ett folk med kämpaglöd medan sydeuropéerna absolute inte vill bidra med någonting utifrån hur svenska media rapporterar.
Och jag blir orolig och säger bara .., var rädd om dig!
http://www.expressen.se/ledare/lar-av-irland/
Det var ovanstående artikel jag läste och om den har alla rätt är svårt att säga, men det har varit mycket rapportering om ekonomi i media, mest förstås p g a dagsläget i USA.
Och i Storbritannien finns det kämpaglöd också, situationen kräver mycket av alla, både de med arbeten och utan. De utan har ju inte alls samma förmåner som i vårt land t ex. Men tror att det finns en vilja att se medmänniskan så att det på något sätt fungerar rätt mänskligt ändå. Själv har jag arbetat med specialistläkare och forskare från precis jordens alla hörn och jag får hellre en diagnos av låt säga en läkare från Ungern, Serbien, Bulgarien än från vissa andra länder:-). Och fick diagnos själv i somras av engelsk läkare bl a och det räddade nog livet på mig just då. Sen finns det mycket annat naturligtvis, jag skrev ju om Tysklands utarmning av Grekland förut och de kan gott ge tillbaka en del idag.
Mamma: Jag tror att Claes ligger bakom det mesta i manusväg, den här är från Alla ska bada, 1990-tal, det var kris då med. Passar väl in just nu också.
Annannan: Han har verkligen fångat något stort med denna lilla text :) Med humor dessutom.
Elisabet: Tack :)
Jag säger som Elisabet: det låter som du till och från har en omänsklig arbetsuppgift. Att alltid vara tillgänglig och högpresterande har ju ett pris. Hoppas du får många fler promenader med din man i år!
Monet: Det hoppas jag också :) Jag kanske får lägga ett eget schema för dem dock :)
Skicka en kommentar