Maj

Fort har det gått denna månad, rasande fort. Januari kändes som en evighet, maj som en minut. Knappt hann jag smälta att våren kom innan sommaren var här. Jag blir förvånad över hur intensivt det doftar av hägg och syren. Det är för tidigt, tänker jag. Men det är ju just nu som det är sommar, försommar.

Mest har jag jobbat i maj. Men varje spillra av ledig stund har jag tagit tillvara på. Här har det minsann inte dåsats bort någon tid. Jag har knappt sovit överhuvudtaget. Mest har jag nog motsägelsefullt vilat under sovande jour på jobbet, för då har jag inte sett mina flyttlådor och kunnat rusa omkring. Det känns helt galet att första natten i nya huset var denna månad. Sen dess har jag möblerat om rummet jag sov i då tre gånger. Städat både gamla lägenheten och den nya. Varit på IKEA och provat styrkan i äktenskapet. (Alla par borde som förberedelse inför bröllopet åka till ett överfullt IKEA och köpa så mycket grejer att det bara nästan går att packa in dem i bilen. Det gick bra denna gång. Jag ropade "böj knäna, lyft med benen" kanske ett par gånger för mycket och när maken skrivit ner fel nummer på ta-det-själv-lagret så vi hamnade bland barnmöblerna så gick jag iväg till blomavdelningen en lång stund och andades djupt. Jag köpte en luftrenare och en fånigt billig kruka med spets som muntrade upp mej och maken köpte tre korvar för 40 pence innan vi åkte hem och var nöjd han med. Mindre luttrade par iakttog jag medan vi packade bilen, sådana som skriker, hotar att köra i väg med bilen utan både möbler och fru, glömmer sina barn i Småland och har köpt en otymplig åttiotalspalm som sticker ut genom ett fönster.)

Jag har sett de underbara fälten av bluebells som redan är borta och pioner och gullvivor prunka. Upplevt en ganska kylig vår med ösregn halva månaden och sedan 30 graders strålande sol helt plötsligt de sista veckorna. Körsbärsträdens blommor föll, rhododendronbuskarna slog ut och syrenerna är på väg att blomma över.

Huset är närapå iordning, Sverige vann Eurovision och snart väntar semester. En händelserik månad!

Flyttstädat - mitt gamla rum

Den nya dörren ut i trädgården

Nya huset

Grönskan slog ut

Filosoferande på gammal kyrkogård hanns med

Ljuvliga bluebells

Nya backen hem

Botanical Gardens i vårskrud med nyutslagna löv

Önskerubrik 9 "Den bästa dagen i mitt liv"

Den bästa dagen i mitt liv är den allra sista önskerubriken, från Trillingöten förstås.

Jag tror nog att den bästa dagen i mitt liv fortfarande väntar på mej. Men hittills, Lanzarote-semestern tror jag faktiskt. Det var precis vad jag behövde just då. Lugn, sol och Aftonbladet en dag senare från Sverige, läsandes i solstol. Jag hoppas på just en sådan resa iår igen.

 

Tvärsnitt av idag

Fantastiskt väder. Kvällstund i parken. Samlar energi. En extremt stressig dag på kontoret. Kräks av utmattning. Kollapsar i soffan. Ett långt bad. Influensapiller. Piggnar till när maken kommer hem med kebab. I helgen ska det regna.

Önskerubrik 8 "Den värsta dagen i mitt liv"

Den värsta dagen i mitt liv, har Trillingnöten önskat.

Det har varit ganska många svåra dagar i mitt liv. Ingen har varit direkt värst. Jag har byggt upp en styrka och ett skydd som gör att jag orkar med det mesta. Jag har inga illusioner. Samtidigt kan jag bli glad av allt möjligt. Jag lägger märke till att möjligt. Söker en ärlig balans. Är någonting orättvist och smärtsamt så är det orättvist och smärtsamt. Sen upptäcker man kanske något om är fantastiskt, och då är det fantastiskt. När jag frågade maken som gått igenom en stor operation på liv och död om hans värsta dag och tänkte att han självklart nämner detta, så säger han “när jag missade en tenta, det var enda gången jag missat en tenta”.  

Så är det, livet. Relativt, som Einstein sa.

Staying sane

Inne på 16e jobbdagen nu, med dunderförkylning som extra bonus. För att behålla vett och sans tittar jag på de här fotona från i söndags, när jag intensiv-vilade i parken i gräset en stund på väg hem. Det är något lugnande över dem. Löftet om sommar. Fortfarande finns det nervceller i mej som tror att sommar är sommarlov.

Önskerubrik 7 "Jag har aldrig hört på maken!"

Jag har aldrig hört på maken! säger Trillingnöten som jag förmodar vill höra om någonting chockartat.

Jag är inte särskilt lättchockerad men den där tårtbilden på en särskild skrattande politiker och den levande konstnärinnans intima delar var ganska chockerande. Jag har inte riktigt ord för att beskriva detta så då gör jag inte det. Men jag har aldrig hört eller snarare sett på maken.

När Carl Bildt och Friggebo sjunger We Shall Overcome. Jag har aldrig hört på maken! Så enormt roligt detta är. Bildts blick, lite flackande. Bu-ropen. Sången. Underbart.

Önskerubrik 6 "Vem skulle spela mej i filmen om mitt liv"

En rolig önskerubruk att fundera på, från Trillingnöten. Min första ingivelse var Helena Bergström. Hon är rakt på sak, känslosam, skrattar mycket, fast så lika är vi kanske inte utseendemässigt. Men det kan man fixa säkert. Och hon får inte gråtsnora. Om Helena inte vill så kanske min agent kunde fråga Ulla Skoog. Jag känner mej ofta som henne i sketchen från Yrrol när de har möte inför chefens födelsedag.



Nästa fråga är ju vad filmen om mitt liv egentligen skulle handla om. Det skulle bli en ganska långtråkig film om när jag pratar i tre telefoner samtidigt vid mitt skrivbord på kontoret, väntar på bussen i ösregn, äter salta pinnar framför datorn i soffan och sitter och drömmer om pensionen på en sten i skogen. Men Helena kommer kanske på något att piffa upp storyn med.

Önskerubrik 5 "Godis i England vs Sverige"

Engelsk kakbuffe från award-ceremonin i Town Hall

Det är förstås Trillingnöten som önskat igen, en rolig rubrik!

Det kan tyckas banalt men en sådan sak som sötsaksutbudet kan vara skillnaden mellan ljus och mörker ibland. När inget annat hjälper så gräver jag fram en bit Marabou som jag gömmer i garderoben och det är den bästa medicin som finns. Engelsk choklad går inte att jämföra. Tyvärr. Den är för söt och smakar inte mjölk som Marabou smakar mjölk.

Smågodis finns inte här även om Karamellkungen så sakteliga börjat etablera sej i stora affärer men oftast finns bara trista sorter och nästan inget lakrits. Engelskt godis i små påsar smakar bara socker och brukar rikta sej till barn och vara neongrönt och rosa.

Underbara härligheter som kanelbullar, biskvier, prinsesstårtor och semlor finns det inte heller. Torra scones med smöraktig grädde, sliskiga cupcakes och möjligen en blek variant av wienerbröd får man nöja sej med.

Däremot är detta chipsens förlovade land. Det finns alla varianter man kan tänka sej och är verkligen hur gott som helst, jag älskar salt- och vinägerchips. Det väger ändå inte upp godisbristen särskilt, men alltid är det något. Just godis är jag faktiskt sällan sugen på egentligen, det är mer choklad jag saknar och svenska bakverk. En pistagebulle från Konsum till exempel vore himlen just nu.

Den trettonde dagen

Den trettonde dagen på raken utan ledig dag har inletts, det ska bli ytterligare fem eller sex. Jag är trött och lite yr i huvudet och en kväll under veckan såg jag dubbelt, igår gick jag ut utan skor med en distinkt känsla av att ha saknat något, ändå tog det ett tag att förstå vad. Idag har jag hunnit ta sovmorgon, tittat på finalen av American idol (mycket förtjust i vinnaren Philip Phillips), ätit frukost serverad av maken i trädgården och läst tre korsord innan det nu bär av till jobb, jour, nattpass och söndagsskift. Maken ska imorgon springa Sheffield Half Marathon tyvärr utan hejarklack denna gång. Jag hejar i tanken. Och så hoppas jag på att se en glimt av Eurovision! Jag måste säga att det skrivs mycket mindre i år om detta i svenska tidningar. Är det ingen som vågar hoppas? I England är Loreen poppis men man undrar varför det regnar mjäll. Och så måste jag förstås heja på The Hump!

Önskerubrik 4 "Mitt bästa minne från barndomen"

Mitt bästa minne från barndomen, det är det Trillingnöten som har önskat.

Det var svårt. Barndomen är så mycket: minnen och känslor och nostalgiskt skimmer, glömska och efterkonstruktioner. Jag minns små intensiva ögonblick som kanske inte är något särkilt fantastiskt, men jag minns dem förmodligen av en anledning. Det finns resor och kalas och långa timmar och lov av lek som förmodligen var de bästa dagarna, men jag minns dem inte särskilt.

Jag minns när jag var kanske två år, kanske tre, och mamma gick vilse i lingonskogen. Jag minns hur pappa tutade med bilen och hur det lät.

Jag minns när jag var fyra och hade en liten mini-kundvagn i mataffären och kände mej vuxen, och att några tanter tittade vänligt på mej och sa någonting snällt, hur jag blev fylld av ilska över att vara liten och inte räknas och kunna gå med kundvagn på riktigt, utan att det liksom såg roligt ut.

Jag var nog i ungefär samma ålder när jag låg på asfalten på gångbanan och vrålade efter eller före ett tandläkarbesök. Jag minns inte riktigt vad jag var arg för, bara att jag var vansinnigt arg. Jag minns den känslan av blind och ren vrede som man inte riktigt får som vuxen på samma sätt, ilska är på något vis alltid aningen filtrerad och blandat med något annat numera.

Jag minns när jag var en fem år sådär och mormor och jag spelade boksavsspelet som var någon enklare variant av Alphapet och jag la ord som bil och blomma och mormor la ordet lastbilschaufför. Just det ordet kommer jag ihåg för jag tyckte att det var ett konstigt sätt att stava det på, och så hade mormor använt nästan alla de små bokstavsbitarna i hela spelet för att få ihop till det. Jag minns hur jag tänkte att sådana ord vill jag också komma på.

Jag minns när jag var sex år och kom hem från lekis och ringde på porttelefonen och mamma inte svarade på ett tag. Kanske var hon i tvättstugan. Jag minns att jag kände en stor oro som var större än mej själv och som jag inte visste vad jag skulle göra med. Så kände jag hur en hand skopade upp den och jag fylldes med förtröstan att vad som än händer så är jag inte ensam, och att allt kommer att gå bra. Den känslan vilar jag ännu i.

Jag minns när jag var kanske åtta år och lågstadiefråken frågade om vi kunde namnen på några svenska tidningar och jag sa “Dagen”, hur hon log på ett hånfullt sätt och lät mej förstå att den tidningen inte räknades.

Jag minns när jag var nio eller tio och vi hade vår första lektion i engelska och jag kunde det engelska alfabetet och läraren frågade mej irriterat varför kan du det? Jag minns den känslan av skam och av att ha gjort någonting fel utan att förstå hur.

Jag minns när jag var elva eller tolv och satt och surade i en stor T-shirt hela sommaren för att min kropp förändrats så plötsligt och jag inte hängde med och en gubbe hade tittat på mina bröst och sagt apelsiner. Tonåren hade jag då tror jag, sen blev jag rätt lill-gammal och ganska vuxen.

Det var den barndommen. Ett bästa minne? Kanske en dag i pulkabacken när jag inte tänkte eller kände eller mindes någonting särskilt alls, bara fart och lycka.

Önskerubrik 3 "Detta hade jag gjort om jag bott kvar i Sverige"

 

Detta hade jag gjort om jag hade bott kvar i Sverige, undrar Trillingnöten. En inte helt lätt fråga att svara på, för jag har lite svårt att tänka mej att jag skulle ha bott kvar i Sverige. Nu har jag bott i England I 6 år. Det är ganska länge.

Jag hade en stor lust att resa bort och vartifrån jag fick drivkraften att flytta och etablera mej i ett helt nytt land utan en enda släkting vet jag inte, men den fanns där och var okuvlig. Maken var ju bara en simpel pojkvän då, också han utan någon familj i Engand. När jag tänker tillbaka på hur det var den första tiden, hur jag sökte jobb, blev intervjuad för att få mitt National Insurance Number (ungefär som ett engelskt peronnummer), ansträngde mej för att förstå sheffieldska och hankade mej fram på en 600 pund i månaden ungefär, undrar jag vart jag fick energi ifrån. Dock så känns detta, plus min avklarade lärarpraktik i förorten och min tenta i modern litteratur i en gigantisk gymnastiksal i Sheffield, som att jag klarar nästan précis vad som helst. Det är känsla jag är tacksam för. Så kanske skulle jag klara att flytta tillbaka till Sverige också.

När jag gick i högstadiet diskuterade jag och min kompis Stockholm och hur det är att höra hemma någonstans. Hon hade bott på en annan plats i Sverige ett tag och nu flyttat tillbaka. Hon sa att Stockholm är inte hemma. Inte om man bor i förorten. Stockolm är hemma för folk på Söder som heter Felicia och aldrig har åkt pendeltåg. Det där tänker jag på ibland. Uppdelningen. Pendeltågsstationen. Pressbyrån. Pizzerian. Den gamla vackra kyrkan som glöms bort. Skolor i DDR-design. Likadana. Emellan förorterna och staden och förorten: skog. Motorväg. McDonalds. En fabrik. Man liksom bor i förorten, men man lever inte där. Jobbet är i stan. Universitetet. Långa restider. Tunnelbana. Stressgången. Bion. Affärerna. Kafeer, restauranger, utelivet. Vem umgås på den lokala pizzerian? Jag skulle sakna England, pubarna, umgänget över åldersgränserna, mångfalden och mångkulturen som har kommit längre än i Sverige och är välfungerande på ett annat sätt.

Hade jag aldrig flyttat hade jag ju inte förstått detta. Jag hade nog jobbat som lärare eller pluggat vidare i någon mindre stad i Sverige. Jag hade kanske trott att Sverige är världens bästa land och att allt vi gör är standard för andra länder att nå upp till.

Kanske hade jag engagerat mej politiskt och lagt all energi på det. Struntat i karlar, köpt en katt.

Sverige i Eurovision!

Samma visa i år igen. Jag är ensam hemma och tittar på Eurovision - maken har flytt fältet. I denna semifinal är Sverige med, och England får rösta! Jag har försökt att uppmuntra så många som möjligt till detta, vilket inte är så lätt i ett land som England där intresset för Eurovision är så ljummet att det gränsar till helt kallt. I tisdags intervjuades Loreen i BBC där hon tippades som en favorit. Vi får väl se. Snart är det dags! Hoppas på att hon går vidare till finalen på lördag iallafall.

Önskerubrik 2 "Bussar, spårvagnar och tåg"

Om Sheffields komunikationer har min mamma önskat ett inlägg.

 

Kommunikationssystemet i England är lite speciellt – om man inte tänker efter före så kan man behöva köpa 3 olika dagsbiljetter för en resa genom stan. Det är privatiserat och en mängd olika företag samsas om tåg-, buss- och spårvagnstrafiken.

I Sheffied är företagen Stagecoach och First de största, jag skulle tro att de är störst över hela landet. Det finns även en mängd mindre företag, till exempel TM Travel som kör de flesta av bussarna ut till Peak District. Stagecoach är företaget som har hand om spårvagnen i stan, så vill man åka spårvagn ska man se till att det är deras biljett man köper. Köper man en First-biljett kan man nämligen bara använda den på deras bussar, inte på något annat företags, eller spårvagnen. Företagen samarbetar på så sätt att de brukar köra varannan buss på en särskild sträcka, så att man kan komma dit man vill med båda typer av biljetter. Men det är ändå ett otympligt system för resenärer. Till exempel skulle jag gärna vilja kunna åka min lilla by-buss från Peak District raka vägen till kontoret varje dag, men eftersom jag behöver åka i och runt Sheffield så måste jag i så fall också köpa en spårvagnsbiljett. Då blir det ganska dyrt. Istället går jag en bit till närmsta Stagecoach-busshållplats, åker in till stan, sedan spårvagn upp till kontoret, trots att jag skulle kunna åka en buss raka vägen. Dessutom, alltid när jag väntar på en buss hem så brukar det komma 5 First-bussar innan min Stagecoachbuss kommer. Jag missar kanske en halvtimmes värdefull hemma-tid på det. Irriterande, särskilt om det regnar. Ibland köper jag bara enkelbiljetter för att kunna välja mer fritt men då kan man behöva spendera runt 5 pund om dagen. Eftersom jag inte sällan har 7-dagarsveckor kan det bli 35 pund – mycket när ett veckopass med Stagecoach kostar 13 pund.

Det finns också en mängd olika tågföretag och man kan köpa sina biljetter genom de olika företagens hemsidor om man vill, men även på nationalrail.co.uk som är någon slags motsvarighet till SJ:s sida. Man kan köpa en dagsbiljett på stationen om man ska på en liten utflykt, det brukar jag göra eftersom det är enklast och man kan hoppa på vilket tåg man vill, allt ifrån skruttiga små tuff-tuff-tåg till gigantiska moderna snabbtåg som är framme innan man hinner blinka – däremot är det dyrare. Man kan få biljetter för extremt låga priser om man är ute i god tid men då måste man passa just det tåget, just den tiden. När jag åker till London brukar jag alltid ha bokat först, men det är alltid en stress att man ska hinna med tåget. Missar man det så blir biljetten hejdlöst dyr som sista minuten-köp. När jag och mamma åkte till Edinburgh så hade jag fått en riktigt bra deal men det gällde ju att bytena skulle klaffa och att man hittade rätt perong på två minuter.

Summan av detta är att man helt enkelt måste planera en hel del för hur man ska ta sej till olika ställen och vilket dags- eller veckopass man ska köpa för att det ska löna sej. Det positiva är väl trots allt att man kan köpa bilijetter direkt på bussar, tåg och spårvagnar – detta krångel i Stockholm med sms-biljetter och annat trams gör mej alldeles vimmelkantig. Som turist i Stockholm är det extremt dyrt eftersom man inte tjänar någonting på dagsbiljetterna och veckopassen som finns medan man som pendlare har det ganska bra. Här är det tvärtom.

Önskerubtik 1 "Vuxenutbildning"

Vuxenutbildning i England har min pappa önskat som rubrik.

Förstås kan man gå på universitetet om man vill även här på äldre dar. När jag pluggade litteratur i the Arts Tower träffade jag en 83-årig dam vid kaffeautomaten som läste matematik och filsosofi. Det är inte "gratis" att studera på universitetet utan höga terminsavgifter, men det finns bidrag att söka om man har speciella omständigheter, små barn att ta hand om och så vidare.

College är kanske mer vanligt. Man kan läsa kurser i baskunskaper som räkning och läsning, och även kurser som leder till yrkesbehörighet, till exempel kock eller barnskötare. Även här finns bidrag att söka om man till exempel på grund av sjukdom eller ett handikapp inte haft möjlighet att få ett arbete. Det finns många fantastiska kurser i ämnena Life Skills och Practical Skills anpassade för studenter med ett förståndshandkapp där allt ingår som vi kanske tar för givet: att laga lunch till sej själv, att läsa en busstidtabell, varför man måste ha mjöken i kylen och glassen i frysen och vad man ska göra om man blir sjuk, exempelvis. Det är något jag verkligen hoppas att Sverige tar efter, där många med förståndshandikapp förväntas odla sina intressen för att dreja, måla med vattenfärg, sopa golv och jobba gratis. Här har jag sett flera studenter som efter kurser i Life Skills och Practical skills gått vidare till en yrkesutbildning och fått ett jobb, ett vanligt, meningsfullt jobb.

Det finns även en mängd kurser i engelska, ekonomi och datakunskap, salsa, matlagning och konst som drivs av frivilliga på kvällar och helger för en mycket liten summa.

Så det finns gott om möjligheter till utbildning som vuxen i England om man är driven, beredd att ha ett extrajobb på kvällar och helger och med förmågan att undersöka många möjligheter på egen hand.

Blomsterprakt

Majs blommor. Den vackraste månaden av alla?

Vid dammen

En helt sagolik plats. Dammen i Botanical Gardens.

Hemma

En liten skymt av hemma.

The first summer fayre

Nu börjar de, alla tivolin och festivaler som hör sommaren till. Jag sökte mej till Weston Park idag på väg hem ovetandes om detta, för jag hade tänkt mej en stund i stillhet på bänk och så blev det inte riktigt. Stoj och stim, men en härlig känsla av sommar i luften. Med massvis av rhododendron i parken.

Söndagslycka

Hemkommen efter en lång dag, där jag redan på morgonen fått kommentaren att jag ser shattered och haggard ut, och dessutom inte ombetts att visa benet på Tesco för andra gången i mitt liv när jag köper en flaska vin, är humöret inte helt på topp. Maken har hunnit gå till sitt jobb så vi har gått om varandra ännu en helg och inte blir det bättre nästa. Jag hasar mej uppför trappan för att slänga mej på sängen i mitt rum, och vad möter mej då om inte en helt färdigihopsatt Herr Malm, byrån jag älskar att hata!

Underverket

På fantastiska uppfinningen Rigga har jag hittills hängt mina outfits. Nu får den kanske flytta in på hemmakontoret.

Jag kan äntligen samla ihop kläderna i fåtöljen och få ordning och reda igen. Det är små och viktiga detaljer i min vardag som förankrar mej i tillvaron hur mycket det än stormar - att kläderna är strukna och sorterade och att naglarna har en rolig färg. Jag blir så glad att jag brister ut i sång, ungefär såhär:



Nu ska här firas helg i några timmar, naglarna bli turkos och jag ska titta igen på brittiska militärens firande av Drottningens 60 år på tronen från igår som var både pampigt, imponerande, rörande och humoristiskt på en och samma gång (RAF's flygplan bildar en perfekt 6:a och nolla - imponerande, 3000 militärer i tjusigaste uniformerna - pampigt, två unga män intervjuas om hur de fick sina medaljer för visat mod - rörande, en mycket barsk man vrålar lite till åt höger, lite till åt vänster i flera minuter varpå de allihop skuttar i takt åt olika håll tills de står på millimetern rätt - humor).



Till mamma, dokumentären om Chatsworth som jag är helt lyrisk över kommer kanske att gå att titta på här.

Rhododendron

Nu slår de ut! Massvis av färger och sorter att finna överallt i stan.