fredag 30 december 2016

Dystert i december

Det var mörkt i november, och det har varit mörkt i december också, på många olika sätt. Världen är för jävlig helt enkelt. Det går inte att blunda för det utan det kommer bara närmre, allt mörker. Vi är dem som kom efteråt, och vi glömde.

Ni som sen vi förgåtts
kommer att dyka upp ur djupet
tänk
innan ni dömer över oss
också på den onda tid
som ni sluppit undan.


Bertholt Brecht, "Till dem som skall komma efter oss".





7 kommentarer:

Monica sa...

Ja mycket som är tungt. Vet inte om det blir ljusare tider heller.

Monica sa...

Åh vad den dikten griper tag! Jag trodde den var skriven när vi visste men det var precis som nu, före andra världskriget och stämningarna och strömningarna precis som nu och han ser. Och så dömer vi allt som hänt för vi tror att vi visste bättre och så ser världen precis likadan ut idag. Samma blindhet.

Ruta Ett sa...

När allt verkar mörkt och hemskt, brukar jag tänka på Erik Blombergs dikt, "Var inte rädd för mörkret", som jag tycker är så fin och trösterik.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen,
du bär en mörk pupill.
Ty mörkt är allt som ljuset,
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg

Steel City Anna sa...

Mamma: Det är en av de mest fantastiska dikter som någonsin skrivits. Jag har aldrig kunnat läsa den utan att bli drabbad av den in i märg och ben. Nu tycker jag att den talar direkt till en ännu mer, i de tider som vi nu lever i. Ingen översättning är särskilt bra tycker jag. Det är ett ganska enkelt språk han använder så den lilla tyska jag kan går bra.

Steel City Anna sa...

Ruta Ett: Det är en söt dikt :) men det ska ju till att vara stjärnklart förstås utan moln om man ska få se några stjärnor, det kanske kommer en dag :)

Anne-Marie sa...

Ja, det finns verkligen mycket trist och jobbigt i världen. Jag skrev precis ett inlägg om “dårskapen" inom skolan.

Steel City Anna sa...

Anne-Marie: Ja, det är så mycket nu att man undrar hur det ska sluta. Man vänjer sej också vid en hel del, man blir avtrubbad.