fredag 15 februari 2013

Att leva i nuet


På ett sätt är det väl lite stressande att leva i nuet. Det finns inget sen. Å andra sidan om man lever sen, så finns det inget nu. Och kanske inget sen heller. Jag känner mej ändå lite jagad när skuggorna blir långa och ännu en dag är slut. Det går så fort. Ögonblick på ögonblick på ögonblick. En liten stund fångad på bild. Solen sken.

4 kommentarer:

Monica sa...

Att titta tillbaka är tungt när det finns så mycket sorg, samtidigt så är ju sorgerna med i nuet som vi ska leva i och det där sen vet man inget om. Men det är skönt att planera något gott och sen blir det som det blir. Och alla böcker som översvämmar bokdiskarna om nuet de känns överansträngda. Jag undrar ofta, de skriver om det som de flesta får uppleva och upplever, som livet är. Snart kommer en motvikt kanske:-). Såg en författare, regissör mm som får hur mycket statliga bidrag som helst (utbildade sig i samma yrke som jag en gång men det var hiskeligt tungt sa hon så det blev någon månad bara i tjänst) hon hade en lista på all trauma och svårigheter hon upplevt, jag kunde bocka av varje punkt men det står inte om mig i böckerna för det. Tur det vi finns och en hel del människor som inte känner efter för varje punkt. Och vad skönt det är att ge. Det är så sant att det blir bumerangeffekt.
Och solen ger fantastiskt ljus där på det underbara gröna. Ha det gott!

Saltistjejen sa...

Det är en konst att kunna leva i nuet. Och samtidigt inte glömma igår. Och även kunna se framåt. Jag tror på att leva i nuet MEN jag tror att man som vuxen även måste ha lätt att gå mellan de här tillstånden. Annars blir man som en 4-åring och det skulle inte heller göra någon glad. Även om vi vuxna gärna romantiserar om just det. Att vara barn på nytt. :-)
Hoppas du får en fin helg!
Kram!

Steel City Anna sa...

Saltistjejen: Ja, man blir ganska självcentrerad om man hela tiden tänker på nuet och vad man ska få ut av det, den egenskapen är klart charmigare hos barn än vuxna :)

Mamma: Gammal skit hinner jag aldrig fundera över. Det kanske sparas på hög, man vet aldrig.

Monica sa...

Det är bäst att lägga bakom sig och klart man minns men inte allt, fast cellerna gör det. En del skriver tydligen listor så inget ska bli glömt.