Ännu mera om makt

Jag är oerhört fascinerad av makt, och nu menar jag inte det på något perverst, diktatoriskt vis. Jag är fascinerad av maktspelet mellan människor, av balansen, av hur man skapar makt, hur man får någon att känna sej maktlös, hur man själv i olika situationer plötsligt blir maktlös och hur man i andra situationer vet hur man kan ta sej makt, erövra den, bruka den, vårdslöst eller försiktigt som att hålla en fågelunge i sin kupade hand.

Det intresserar mej hur man möblerar för makt, hur stolarna på ena sidan av skrivbordet eller socialkontorsbåset är lägre än på den andra, hur en kateder i klassrummet automatiskt förskjuter makten i ett visst fokus, hur ett runt bord är öppet och hur ett ofantligt stort väntrum med endast en liten soffgrupp i med gigantiska vaser med enorma blommor i ger illusionen av att de som besöker är små och de som tar emot betydelsefulla.

Maktens kroppspråk är underbart, hur man kan böja sej ner på huk och se någon i ögonen, hur jag kan skjuta axlarna bakåt och liksom burra upp mej för att ta tillbaka makten när jag talar med någon mycket längre och bredare, hur jag lägger en del energi på kraftfulla färger på jobbet och en bredd över axlarna, en slags maktfasad, en uniform, hur jag kan känna mej naken, nästan förlägen om jag träffar någon kollega iklädd fladderbyxor och munkjacka ätandes tysk korv vid marknaden, som att jag begått en stor synd.

Om man höjer sin medvetenhet för de subtila maktmedlen så blir det mycket lättare än återta makten om man skulle få sin maktposition rubbad. Att registrera och lägga märke till att någon medvetet tornar upp sej över en, använder jargong man inte förstår, har möten i rum med fånigt hög takhöjd och onormala jätteväxter, möblerar ett rum så att alla tittar på dej (gamla rättegångssalar från 1600- 1700- och mitten på 1800-talet är ofta otroligt fascinerande byggda med en labyrint av bås och trånga gångar, byggda på höjden med balkonger och sektioner för juryn på båda sidor och publiken bakom och domaren framför så att alla tittar ner på den anklagade), eller säger saker som 'jaha är det ingen här' när det bara är kvinnor i ett rum.

Hos läkaren, i skolan, på socialkontoret, i rättsväsendet, på arbetsintervjun - överallt går det att lägga märke till möbler och attityder och fraser som vill skifta makten till någon annans fördel.

Vad gör man om man inte kan snärta tillbaks med en vass kanslispråksrubrik? Vad gör man om man är fysiskt rörelsehindrad så att man inte kan slå tillbaka? Vad gör man om man inte kan förklara själv vad man vill? Vad gör man när andra pratar om en och man inte förstår vad de säger, tar beslut som man inte inser vidden av?

Det närmaste den känslan jag kan tänka mej är när man är barn, och det har ju ändå alla varit. Den yttersta frustrationen när man skriker och lägger sej på marken för att protestera. Eller kanske vägrar äta eller kissar i sängen eller vägrar sova. Och om man inte ens har den lilla makten? Vem ska förvalta den makten åt dej?

Att ha en liten bit av den makten i sin hand för någon annan är verkligen ett oändligt ansvar som kan bli alldeles övermäktigt om man tänker för mycket på det.

Makten som en fågel i sin kupade hand.