För fem år sen ...

Sjunde juli för fem år sen befann jag mej i London. Jag skulle för första gången sedan min tid som utbytesstudent under våren åka och hälsa på min numera äkta man och som student hade jag inte råd med tjusiga SAS till Manchester utan krånglande runt från ladan i Skavsta till Stanstead till Golders Green strax utanför centrala London där en buss skulle ta mej upp till Sheffield. Jag landade aningen tidigare än tänkt och tog sen en kaffe medan jag väntade på flygbussen. Under färden in till Golders Green börjar min mobil pipas full med sms från Sverige om hur jag mår och att de sett på nyheterna att London har blivit utsatt för flera terrordåd. Busschauffören kör på lugnt och ingen av de övriga passagerarna har reagerat så jag svarar att det nog inte är nån fara - vi är ganska långt utanför London.

Efter ungefär en kvart börjar alla passagerares telefoner pipa. Några unga tjejer framför mej börjar störtgråta. En kostymklädd man som bor i London övertalar chauffören att stanna och släppa av honom vid ett övergångställe så att han kan gå hem eftersom han redan insett att all trafik kommer stängas av. Jag tänker att bussarna helt säkert måste gå upp till Sheffield och är mest irriterad över att det börjat ösregna och förmodar att det nog bara är nåt bombhot som kommer ordnas upp snart.

Framme i Golders Green möts vi av ett massivt antal poliser av vilka en del har panik och vrålar att det kan vara bomber precis vart som helst, att all trafik är avstängd och att vi inte får vistas nära någon som helst station eller väntrum. Klockan är ungefär 10 på förmiddagen. Fortfarande tänker jag att jag nog ska lyckas komma med en buss Jag frågar en snäll tantpolis som säger att jag ska stå och vänta på ett ställe. Jag är den enda som ska till Sheffield. Hon kommer ihåg mej när hon får nya bud och går och ber mej vänta på ett annat ställe, ler milt och säger 'Sheffield love, is that where you're going to? God bless you sweetheart'. Jo, säger jag käckt, det kan nog bli lite knepigt. 'We'll be all right my love', säger polistanten, 'we won the war!'.

Jag försöker få en busschaufför på väg till Birmingham att låta mej åka med men han säger bestämt nej. Han är den sista bussen som får tillåtelse att lämna London. Sen stängs ALLT.

Folk börjar gå hemåt, de som kan, även om det är flera mil hem. Hotellen fullbokas inom fem minuter. Det finns inte en enda ledig taxi. Ortodoxa judar går och diskuterar sakligt och muttrar 'vi visste att detta skulle hända'. Äldre tanter gråter stilla. Mammor med en massa barn försöker febrilt få tag på en bil. Ambulanser, polisbilar och brandbilar tjuter öronbedövande.

Det ösregnar fortfarande och jag har en stor resväska fullt med sånt som man tycker är viktigt när man är nykär, smink och uttänkta outfittar och perfym och presenter och jag förbannar mej själv att jag inte packat mer praktiskt. Jag har aldrig varit i Golders Green förrut och vet inte alls vart jag ska ta vägen men tänker att jag kan iallafall njuta av en kopp Starbucks kaffe en stund och gå på toa, så det gör jag. Min man ringer och undrar vart jag är eftersom han har sett på nyheterna vad som hänt. Han säger att jag måste försöka hitta ett hotell och att han kan betala det. Jag inser snart att det inte finns några rum nånstans. Jag går till McDonalds eftersom jag är hungrig. Det börjar sjunka in att jag inte vet vart jag ska ta vägen, vart jag ska sova. Jag frågar McDonaldspersonalen hur länge de har öppet - hela natten, och det går bra för folk att vara här så länge som behövs, svarar de.

Jag tänker att det här ska nog ordna sej. En liten tår rullar ändå nerför kinden när jag väl har satt mej ner igen. Direkt undrar en tjej i min ålder hur jag mår. Hon ska gå hem två mil med sin barnvagn. Jag kan alltid följa med, om jag vill. Jag tackar för det men säger att jag kommer klara mej. Ett hundratal personer har börjat campa på McDonalds, lagt ut lite personliga ägodelar och satt sej bekvämt. Vi är alla från olika länder eller äldre londonbor som inte klarar att gå så långt hem. Personalen hjälper till så gott de kan. Jag är imponerad av den engelska lagkänslan, lugnet, medborgarskapet, medkänslan. Vi passar varandras väskor, dricker kaffe och småpratar.

Vid ett-tiden ringer mannen från Sheffield och säger att han kommer att åka ner med taxi till mej, det tar ca fyra timmar, och hämta mej. Jag delar denna nyhet med pensionärerna som är mycket oroliga för mej - det tror nog att jag är yngre än vad jag är - och de har mycket svårt att tro att detta verkligen är möjligt. En åttioårig Jamaica-gubbe säger att 'sånna män finns inte'. Själv tänker jag att det är bara att vänta och se.

Under de följande timmarna fortsätter vi att prata, vi leker gissa min accent för turisterna, det tog en timme att gissa min och de närmaste de kom var Skandinavien efter att de hade gissat på Skottland, Wales, Australien och varje delstat i USA, Kanada och Malta och då gav jag upp.

Strax efter fem stannar en taxi utanför McDonalds. Och den är till mej. Jamaicanen hurrar. Och jag vågar äntligen ringa min mor - jag var rädd att batteriet skulle ta slut innan och har bara smsat.

Taxichauförren är en hygglig kille - han försöker rädda alla tanter som avböjer - och vi stannar och äter motorvägsmat tillsammans. Framme i Sheffield somnar jag med en ny beundran för det engelska folket och erfarenhet rikare. Om jag hade tagit tåget från Kings Cross, som var dyrare än bussen, hade jag kanske varit på det tåget som blev bombat. Tänk en sån tur att jag var en fattig student. Och verkligen, trots det meningslösa, känner jag en helt bergfast tro på det goda i människan. Och förstås så kan man kanske ana hur det är, i städer som en sån här dag är varje dag.