Känsligt firande

Kronprinsessans födelsedags firas som vanligt - fast hon inte är där. Är inte det lite konstigt? Lite konstigt är det väl. Det är väl ganska mycket konstigt, när man tänker efter. Det är som att låta sina vänner bjuda på kalas och sen inte komma - ni kan lämna presenterna i en hög på golvet så öppnar jag dom sen när jag har tid och lust.

Annat firande har det varit idag också, vi har firat av en kollega på jobbet. Och aldrig är britter så obekväma som när de måste stå lite för nära varandra i ett rum och tala om känslor. Som svensk är ju detta inte heller en favoritsyssla men vi lider i tysthet, säger hejdå lite artigt och ser sen till att vi har nåt praktiskt att pyssla med, hämta bullar, fixa kaffe, vika servetter, skära upp tårta. Engelsmännen är inte ett så pyssligt släkte, de pratar desto mer men delar denna problematiska hållning till intimitet. Så det var olympiska spelen i kallprat som skedde under de dryga fem minutrarna avskedet ägde rum innan alla bokstavligen sprang ut ur rummet och skanderande 'JAMEN OM MAN SKULLE PUT THE KETTLE ON - JAVISST DET LÅTER BRA - JA DET GÖR VI - JA JOBBET KALLAR - JAJAMÄN - MIN TELEFON RINGER. Och så bara upplöstes gruppen. Jag som hade trott i mitt svenska lilla sinne att vi skulle dricka kaffe (ja kaffe är väl att ta i men te iallafall) tillsammans. Kanske prata lite tveksamt om åren som gått. Säga några väl valda ord, sådär som svenskar gör när de tänkt länge och väntat på rätt tillfälle. Men på 30 sekunder hade alla slagit sej ner vid respektive skrivbord igen och knapprade febrilt på datorerna.

På kortet som kollegan fick hade jag skrivit bara Lycka till och tänkte att detta var lite för kort kanske men jag kände inte kollegan så bra. Sen när jag sneglade på kortet så såg jag att folk som arbetat tillsammans med henne i åtta år hade skrivit All the best och inget mer. Och då förstod att jag att en hälsning jag skrev till en annan kollega förra året som jag kände ganska väl och verkligen, verkligen uppskattade:

Thank you so much for all the work you have done for the team. I told one of our clients today that you are leaving and she started crying - your fault! :) Trying to get you to feel guilty now so you change your mind and come back. You are a fantastic support worker and I don't have to say good luck with your new job because you will be brilliant and they will be so grateful to have you

var helt galet känslosam för en britt. Hon skrev ett sms på kvällen att hon var sååå rörd och inte kunde säga nånting till mej personligen för då skulle hon gråta. Jag tänker att det är väl ingenting man nödvändigtvis behöver undvika, att gråta lite.

Efter min semester i år gav jag ett litet kort till en kollega och några typiska engelska gammaldags karameller som jag vet att hon gillar som tack för allt extra arbete hon gjort för mitt team när jag var borta - även då fick jag ett sms med mycket tackande, men bara ett lite snabbt snarare avmätt tack först personligen.

När jag var lärarkandidat och besökte engelska skolor så pratade jag lite grand med den äldre damen som skötte hyran på stället jag bodde på och berättade att jag varit på en flickskola i en by ganska långt utanför Reading som jag var i då, och hon blev alldeles blank i ögonen och sa 'fort, fort! in här!' och föste in mej i ett litet kontor och sa berätta mera! Jag blir så tårögd av minnena men här inne är det ju ingen som ser. Och jag fattade ingenting men nu fattar jag kanske lite mer.

Värst var ändå i Sverige när jag tyckte att jag hade haft en riktigt trevlig dag med en vanligtvis ganska sur kollega och vi hade kommit varandra lite närmare tyckte jag eftersom vi hade pratat om ditten och datten och jag sa innan jag gick hem 'Vilken rolig dag vi har haft idag, det var så trevligt att jobba med dej'. Och hon svarade: 'Jasså, tycker du det' med bestämd ton och inget mer.

Hon kanske trodde att jag var ironisk, vad vet jag. Hon kanske inte var särskilt van vid att få komplimanger.

Det är inte lätt att försöka glädja folk. Det påminner mej om när jag läste ett nummer av Ica-Kuriren för några veckor sen när det var kärlekstema och ett par blev intervjuade om vad de såg som bästa sidor hos varandra. Kvinnan svarade kvinnliga saker som 'hans leende' och 'hans ögon'. Mannen svarade kort och gott: hennes stora bröst faktiskt. Jag satt först bredvid en mycket söt kvinna som jag hade till bordsdam så jag lade överhuvudtaget inte märke till min fru förrän sent på natten, och då dansade vi. Och det han la märke till då var alltså hennes bröst, först och främst. Jag undrar så innerligt om han blev slagen med tidningen i huvudet av frun när tidningen kom ut och de läste artikeln ...

Hursomhelst, jag frågade min man om min bästa sida och då sa han 'jo, om man har gjort nånting fel, då talar du verkligen om det'. Va, sa jag, ska det vara min bästa sida? Jo, menade han, för nästan alla kvinnor går och mal i flera månader och retar upp sej utan att säga nåt till de en dag blir hysteriskt arga och helt vansinniga. Det är bättre att veta direkt och sen går det över.

Så det är kanske vad som kommer stå på mitt avskedskort den dag jag slutar ... 'Thank you for pointing out my mistakes and then forgetting about them quickly'.