Fallenhet

När jag var liten hade jag en viss fallenhet för djur. Jag sprang runt bland getter och kaniner och kände mej hemma. Och planerade att bli bonde.

Sen hade jag en fallenhet för bokstäver, som liksom kom av sej själv. Och jag tyckte om att förklara saker och ting, hjälpa till. Så jag planerade att också möjligen bli fröken. Eller skriva en bok kanske.

Och utan att alls veta om det, hade jag en alldeles naturlig fallenhet att passa in på ett gruppboende, som normalstörd. Som en milt förståndshandikappad dam uttryckte det: 'Jo, jag är ju inte helt normal. Fast det är ju inte du heller. Skillnaden är ju att dina ben är normala. Du går ju ganska stadigt och fort'. Samma dam fällde även kommentaren, när jag hade svarta leggings och en modern svart tunika, att 'ska du ha sparkdräkt på dej tänker jag inte visa mej med dej på stan'. Jag smälter in helt enkelt. Det som fick mej att halka in på denna bana var mitt CV för en sisådär 10, 15 år sen, som jag skickade till Historiska Museet och Stockholms kommun, identiska, med raden "det är viktigt för mej att mitt jobb är till nytta och har betydelse för andra människor'. Och ja, på ett historiskt museum är väl inte det så himla viktigt.

Sen är det en annan sak som jag har fallenhet för. Som jag aldrig har utvecklat. Inte ägnat en enda timme av mitt liv åt att förfina. För jag tycker att det är en sån tråkmånsig grej. För att ingen nånsin sagt att det där borde du satsa på!

Jag går igenom budgeten på jobbet. 'Det här är liksom, ja, det är så exakt, så vetenskapligt, och ändå gjort så snabbt, vart har du lärt dej det här?' undrar ekonomen. Han är redan imponerad att jag även upptäckt en miss i formulan. Och jag anar den där mellanstadielärarblicken, att jag är bra på siffror fastän jag är flicka. Jag ser det bara, säger jag. Hur det måste vara för att gå ihop. Jag minns alla siffror, det är ju inte svår matte, det är bara att komma ihåg hur man ska balansera det. Han nickar och hummar, tänk att du halkat in på en sån här humanistisk bana, säger han. Ja, inte för att det är nåt fel med det, skyndar han sej att lägga till. Men vilken fallenhet. Verkligen.

Och jag kan bara inte komma ifrån det, att om jag inte hade varit flicka, vad hade jag ägnat tiden åt då? Hade det varit fint snarare än tråkmånsigt att vara en siffertyp då?

Och jag funderar över det där med fallenhet, och vad det betyder trots allt fantastiskt mycket vad andra tycker och tänker, vilka chanser man får, vart man hör till. Vad man kan, som Glada Hudik-Pär sa. Även för normalstörda. Och hur vad man ser i en människa verkligen skiljer sej och kan göra skillnad.

Och jag tänker på en annan dam med förståndshandikapp som jag slutat jobba med nu och som när jag träffade henne som hastigast sa 'dej saknar jag! Du var så himla bra på att lösa matterebusar! Och rolig'. Och jag tänkte för mej själv att det var inte vad jag hade tänkt mej skulle ha gjort ett bestående intryck på henne. Humor är ju en annan sak som flickor inte direkt uppmuntras att ha. Men att det var en komplimang rakt i hjärtat. Verkligen. Och kanske vad ekonomen skulle ha sagt, om han inte varit så störd av det normala.

Och kanske finns det en mening med alltihop, och vad man har fallenhet för. En kombination att vara på rätt plats i rätt tid som man inte råder över själv.