Veckan som gått

Bråka aldrig om pengar och jobba inte för mycket, rådde Kristian i sitt sommarprat. Just det har jag gjort denna vecka, bråkat och oroat mej för pengar och jobbat massvis av övertid fast jag är sjuk och har så helvetiskt ont i örat. Det var dumt, för nu sitter jag här och är för trött för att somna och äter körsbär och tänker att jag har nästan inte förstått någonting av livet. Jag säger argt till mina kollegor där vi sitter och krishanterar i största allmänhet sent på fredagskvällen att varför är vi här egentligen, och en av dem svarar: därför att vi är för fega för att göra någonting annat. Det är sant. Man måste vara väldigt väldigt modig för att våga skita i pengar och måsten. Kanske blir man bara så modig när man bekantat sej riktigt väl med döden. Jag hoppas inte det. Jag tänker på senaste brevet jag fick från min doktor, där det står att patienten är mer motiverad att prioritera sin hälsa, och har insett att hon bara är trettio år. Jag log när jag läste det. Bara trettio år. Fast jag känner mej så ofantligt gammal.

Lyssnar nu på sommarpratet med Annika Hagström - vilket var fantastiskt bra. Det är kvavt här på vinden. Fönstret är öppet och en stor fläkt surrar. Imorgon ska vi ta hem alla möbler som vi vill ha och som får plats i det nya huset. Idag var jag på banken och ändrade adress och fick frågan om vi hyrde eller ägde huset. "Home owner", svarade jag, för första gången. Det kändes roligt.

Jag sitter och irriterar mej på att folk tjatar om svamp på Facebook när jag ser en liten ruta i vänstra hörnet där Facebook outtröttligt försöker kartlägga mitt liv och vill få mej att svara på frågan om min hemstad är Sheffield eller Stockholm - det är ungefär lika många vänner i båda städerna. Det är fint tycker jag. Sen tittar jag på urgamla avsnitt av Little Britain och blir på ganska gott humör. Nästa vecka ska jag inte bråka om pengar. Förmodligen kommer jag att jobba för mycket. Men kanske veckan efter, så ska jag vara en modig människa. Friskt vågat, hälften vunnet.