På sistone har jag varit på mässa oftare än jag brukar. Katolska kyrkan pratar mycket mer om synd än vad jag är van vid och det har alltid skavt lite. Jag har aldrig riktigt förstått det där med synd. Jag kan inte helhjärtat eller ens kanske halvhjärtat stämma in med Forgive me for I have sinned. Jag känner mej som ett trotsigt barn. De liksom utgår från att jag har syndat, bara genom att finnas till överhuvudtaget. Jag gör så gott jag kan. Ska man be om förlåtelse för det? Om det ändå ligger i människans natur att synda, varför ska man då hålla på och tjata om det hela tiden. Jag säger som Strindberg, att det är synd om människorna, men om det är synd i människan, och om det är synd, det vet jag inte.
Jag tittade en gång på Malous morgonprogram i TV4 om en kvinna som hade cancer och inte så långt kvar att leva. Man skulle kanske vänta sej att hon skulle säga någonting i stil med att livet är för kort för att bråka, diskutera och vara osams. Men det sa hon inte. Hon sa att livet är för kort för att dämpa sej, gå runt och vara frustrat artig och inte säga vad man tycker. Hon gav ett exempel att i bilen på väg till intervjun så hade hennes kompis kört fel och då blev hon jättearg. Sen poff bara så var det över. Luften rensad. Förlåtelsen som kommer genast. Inget ältande.
Tänk om man skulle hålla koll på alla sådana gånger och räkna upp dom på söndagarna. Det måste väl ändå finnas bättre saker att ha för sej med sitt liv. Har man inte det så är det just det som är synd tycker jag.
Att betrakta och bara vänta - allra mest synd?
4 kommentarer:
Väldigt bra betraktelse! Mycket synd i svenska kyrkan också, "jag fattig syndig människa". De som borde ta till sig gör nog inte det och andra känner sig betryckta och dömer sig själva för hårt kanske.
Vi är alla människor med brister och förmågor men med en fri vilja att bete oss si eller så.
Personligen tycker jag att det finns förvånansvärt många elaka och falska människor och det är synd. Då menar jag inte rena barbariet utan bland gemene man/kvinna. Att så många vill andra illa, gör illa, det är antagligen mycket avundsjuka och det är en stor synd anser jag.
Sedan finns många varma, snälla och vackra människor också som man ska ta vara på så mycket man kan.
Och den där vardagssnällheten som S Einhorn säger vad man än tycker om snällböckerna;-) att egentligen behövde inte den personen, en av hundra, hålla upp dörren men gjorde det ändå för hen var som en människa bör vara. Mycket sådant mer gott finns hos dig i ditt nya land, kanske umbäranden gjort människorna ödmjukare och varmare eller så är det genetiskt:-) och så är du så själv och det märktes redan när du var bebis. Omtanke, empati, undrar hur mycket som är DNA och föräldraansvar.
Jag är själv katolik, men försöker bortse från detta med synd. Är människan född ond? Nej, vi har alla våra fel och livet gör oss olika, vårt bagage tar oss på olika vägar, men att man lever i synd tycker jag är att ta i. Själv har jag slutat gå till kyrkan, jag vet vad jag tror på och om jag tycker att jag syndat kan jag be Gud om förlåtelse själv, på mitt sätt, persoligen och inte genom en bikt med en präst.
http://sandrabackman79.blogspot.se/
Mamma: jag tycker det känns väldigt konstigt detta att utgå från att människan syndar. Jag tror inte på skuld och skam, det tär och tynger och den energin kunde ha lagts på att vara trevlig istället kanske :)
Sandra: välkommen! Synden känns väldigt central och återkommer i så många delar av mässan. Nånting man säger så ofta att man kanske inte tänker på det och inte heller tror jag att man biktar sej så ofta numera.
Skicka en kommentar