söndag 7 augusti 2011
Ett rött träd skymtar och viskar om hösten
Jag är mycket nöjd med min nordiskt melankoliska rubrik. Min man säger att innan han träffade mej och andra svenskar visste han inte vad melankoli verkligen är. Nu vet han. Och han kan för sitt liv inte förstå hur man kan rulla in sej i melankolin, gotta sej i den och tycka att den är riktigt trevlig. Typiskt svenskt, säger han, och har slutat att försöka pigga upp mej när jag är inne i mitt bästa muminhumör.
Denna bild är från Botanical Gardens och trots att det förvisso är mycket färgstarka, somriga och frodiga planteringar längst fram i bilden, så skymtar i bakgrunden ett träd som fått röda blad, och just en sådan sak finner jag så utsökt melankolisk att jag blir glad ända in i själen, fast på ett sorgligt vis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Har du läst Against Happiness, av Eric G Wilson?
Den kan du sätta i händerna på mannen, för den visar på hur melankolin ger utrymme för den djupa glädjen.
Själv var jag lite skeptisk i början av läsningen. Jag är inte precis melankolisk ut i fingerspetsarna. Men jag blev övertygad allt eftersom jag läste. Den handlar egentligen inte om melankoli utan om livet, vilket kanske inte jag trodde var samma sak, men det är möjligt att jag får revidera min uppfattning.
Det finns en blogg om boken, fast själva boken är mest intressant i sig själv.
http://againsthappiness.blogspot.com/
Annannan: Tack för tipset! Det låter helt klart som en bok för mej :)
Melankoli är uppfriskande tycker jag! Svensk som jag är...Det är nåt som drabbar mig lite titt som tätt, men en väldigt lätt variant :)
Trillingnöten: Haha, jag har nog också melankoli light, den varar ungefär den tid det tar att skriva inlägget :) Den kommer ganska ofta dock, men i små doser, jag tror det är en nordisk miljöskada :)
Skicka en kommentar