Vardagskväll

Mamma åker just nu över Nordsjön. Maken är på jobbet. Jag äter takeawayrester från igår och lyssnar på sommarpratet med Cecilia Forss. En kort stund funderar jag över hur många manliga skådespelare det finns som är två meter långa. Det börjar ösregna. Jag stirrar på jourtelefonen. Sen tittar jag på sista avsnittet av Hundra Svenska År, som alla människor, iallafall i Sverige, skulle se tycker jag. Detta avsnitt ger en av de intressantaste skildringar av andra världskriget som jag någonsin sett (och ger upphov till en hel kvarts funderingar i en mycket tisdagstrött hjärna om hur människors värde hela tiden värderas trots att vi är så eniga om att det är statiskt, hur snabbt det kan förändras och hur man samtidigt kan rädda människor till livet och skicka andra in i döden. Bilderna på de tyska soldaterna som deporteras från Sverige till Sovjet var en så genomträngande sorglig symbol för hur ofullkomliga vi är i vår iver att göra rätt och vår krångliga moral baserad på känslor. Några år tidigare hade de svenska järnvägarna fraktat samma soldaters tunga vapen samma väg.) - till Ulf Brunnbergs förmodligen stora förvåning finns det faktiskt kvinnor som engagerar sej i detta ämne. Jag får väl anmäla mej till hans manskanal.