D Day

Jag kunde inte låta bli, jag åkte till Norfolk Park igen en sväng idag, och såg på sista föreställningen av History Re-Enactment. Igår missade jag nämligen den stora finalen - D Day - eftersom det trots allt finns gränser för hur länge man kan sitta på ett fält i duggregn och titta på när vuxna karlar leker krig.

Tyst minut

Men nu kom jag precis i rättan tid. En typisk engelsk korv med lök hann jag få i mej också innan smällandet började (det märks att jag bott här länge nu, en sån här korv skulle jag aldrig ha ätit när jag precis flyttat hit).

Det höll på en god stund och mycket bakgrundsfakta och historielektioner fick man på köpet. Jag tog några kort och filmade en del men det blir helt sanslöst dålig kvalite tyvärr - man hör iallafall lite grand och kan väl se någon 40-talsuniform flimra förbi.

När britterna till slut segrat smälldes det rökbomber i blått, vitt och rött bakom alla trupperna som ställde upp sej på led, tog av sej huvudbonaderna och lyssnade till musikkåren. Så hölls en tyst minut för alla krigens offer. Det var en ganska bisarr stämning - flera av småpojkarna sprang fortfarande omkring och knäppte med sina nya leksakspistoler trots föräldrarnas hyssjande, samtidigt som flera personer omkring mej grät öppet. Jag tänkte att har man sådana personliga erfarenheter av krig är väl det sista man vill att gå på nåt sånt här, men så är det kanske inte. "Åk nu hem och läs på om er historia!" avslutade speakern sitt lilla tacktal till publiken. Det skulle man kanske göra. Mer livad historielektion har iallafall jag aldrig varit med om.

Soldaterna marcherar ut

Den stora finalen!