Detta är den sista önskerubriken, det blidde 24 stycken, som i en julkalender! Såvida inte någon vill önska flera, det vore bara roligt.
"Människorna i mitt liv" har Trillingnöten önskat.
Det är mamma och pappa förstås, och maken. Mina barndomsvänner i Sverige och mina nyare vänner i England. Jag har inga syskon och inga barn och inga mor- eller farföräldrar i livet. Men jag har alla människor i Sheffield, alla ensamma gubbar i keps på puben, alla rökande tanter på lördagskvällarna i neonrosa klänningar och hårsprayade sockervaddsfrisyrer, alla förvirrade studenter som är ivägen, den snälle mannen på apoteket och indiern i takeaway restaurangen på hörnet som kommer ihåg att jag gillar lamm i mild sås med ris allra bäst, den pratsamma kassörskan på Tesco, tjejerna på Deli West, alla personer jag har mött genom jobbet och genom makens jobb. Och så alla människor jag har lärt känna genom bloggen och deras bloggar! Det är väldigt roligt.
Människors möte
Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.
Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var fämlingars möte
enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.
(Hjalmar Gullberg)
3 kommentarer:
Åååå, just den dikten brukade min mamma läsa högt, ja, hon kunde den utantill!
Det där var fint.
Det finns en rödhårig konduktör med skägg på South West Trains som du inte har träffat än. Jag gjorde det när jag skulle åka från Portsmouth till Gatwick och inte visste var jag skulle byta. Han vände nästan ut och in på sig själv för att hjälpa mig, och jag tänkte väldigt mycket på honom när jag läste om den där svenske konduktören som lämpat av en elvaåring i Örebro.
Borde blogga om honom faktiskt.
Elisabet: Det är en väldigt fin dikt!
Annannan: Ja, gör det :) det finns väldigt många hjälpsamma konduktörer tycker jag. Och vad mycket det betyder!
Skicka en kommentar