Något sorts jubileum

Jag har sett ett par inlägg på olika bloggar som jag inspirerades av, som handlade om bloggens livslängd, väl och ve. I juni är det tio år sen jag först flyttade till England, visserligen åkte jag hem en sväng hösten och våren 2005-2006 för att fullborda min utbildning, men så många gånger som jag åkte och hälsade på den blivande maken den perioden så får den räknas in den med i tiden i England. Våren 2005 var jag student i Sheffield.

Blogga började jag inte göra förrän 2008, så bloggen är "bara" åtta år. Att det har gått så lång tid, det har jag svårt att greppa. Att jag bott i England nästan lika länge som hela grundskoletiden i Sverige. Jag tänker på hur mycket den tiden formade mej, och förmodligen har den här tiden i England format mej också, men det är svårt just nu att se på vilket vis.

Oavsett vad som händer i framtiden så kommer jag alltid att vara stolt över att jag vågade resa hit, jobba hårt och köpa ett hus och få en katt. Det är faktiskt allt jag någonsin önskat mej. Sen är det en strävan och ett slit att behålla detta, jag tar ingenting för givet. Men en överblick över de senaste åren hjälpte till att ta in allt som har hänt, och är det intressant för någon annan att läsa så är det ju en bonus!

2008

Sista året för pepparkaksbak och förmodligen sista året jag hade roliga strumpbyxor. Det kanske jag skulle börja med igen.

Detta var ett ganska jobbigt år. Jag avancerade i karriären, jobbade långa dagar med mycket ansvar, pluggade dessutom till en kvalifikation inom engelsk hälso- och sjukvård, var sjuk var och varannan vecka, tvivlade ofta på om jag hade hamnat rätt. Men jag började känna mej mer och mer hemmastadd, fick flera goda vänner också här i England. Det var första året som gift och vuxen på riktigt, den där frihetskänslan jag känt när jag satte mej på planet hit med en enkelbiljett den var det inte mycket kvar av, så kändes det, och en glädje som det är att ha funnit en tillhörighet och rutiner så var det också en sorg just då, det kan jag se nu i efterhand. Den julen var jag som värst när det gällde svenska traditioner. Jag tror inte jag har gjort egna pepparkakor sen dess, men då gjorde jag en pepparkakssläde med hästar och allt!

2009

Hemma?

Detta året innebar ännu mer jobb och ansvar, ännu längre dagar och jour varannan vecka då jag avancerande högre igen. Klättrade på den där stegen, tjänade bättre, började drömma om att köpa ett hus en dag. Vi bodde i en liten lägenhet mitt i city men utelivet hade väl slutat locka redan för ganska länge sen så läget var inte så viktigt längre. Det var mer lugn och ro vi sökte. Hyresvärden var dock trevlig och vi fick bo kvar år efter år utan problem. Den engelska hyresmarknaden är annars otrygg med korta kontrakt och fula knep. Jag gick några chefsutbildningar och lärde mej en hel del om folk, ja, det är mycket man inte vet om folk förrän man varit i den rollen. Det äktenskapliga livet led av allt jobb och den ständiga pressen, även maken hade mycket. Vi hann med en Sverige-resa, men det var på något vis i ett slags vakuum. Men jag kände tydligt att jag ville stanna i England, det gjorde jag.

2010

Mycket resor.

Nu börjar man ana ett mönster - jo, även detta år fick jag ett nytt jobb och mer ansvar. Ett tag blev det bättre, jag kunde hålla mej till kontorstiderna och jobbade i ett bra lag. Jag har flera nära vänner från den här tiden. Vi grät och skrattade tillsammans när sen allehanda kriser kom. Det var fint. Jag åkte på mycket utflykter i och omkring Sheffield, började på allvar känna mej hemma och hitta överallt. Vi hade också fina semesterveckor.

2011

Kakor i stadshuset

Vardagen börjar sätta sej. En känsla av att landa. Jobbet tuffar på och jag får en fin utmärkelse i stadshuset. Det finns lust och glädje, en känsla av att göra nytta. Vi har roligt, åker till Prag och går på bröllop, börjar titta på hus att hyra men hittar istället en större lägenhet i ett jättefint område nära Botanical Gardens dit jag sedan går dagligen. Jag opererar båda ögonen och är så ofantligt lättad att det gick bra.

2012

Som jag fotade blommor detta år. Pauser av andhämtning.

Det här året gjorde vi inte annat än flyttade känns det som. Jag städar så händerna får djupa blodiga sprickor. Vi flyttar till ett hus längre bort från stan. Vi får en stor trädgård! Det är en härlig känsla. Maken blir sjuk och jag har åter hamnat i ekorrhjulet. Jag jobbar 90-timmarsveckor, och när jag inte är på plats på jobbet har jag ändå jour och telefonen ringer oavbrutet. Vi sparar och sparar, vi säger att nästa år, nästa år måste vi hitta ett eget hus. Huspriserna bara stiger och stiger. Hyresmarknaden blir oroligare och dyrare. Det känns som att nu är det vår sista chans. Ska vi någonsin få lite lugn och ro så måste vi satsa. Själv tycker jag att detta att köpa hus och binda sej till ett lån tillsammans med någon är hundra gånger läskigare än att gifta sej. Jag överväger noga. Jag håller ut i vardagen, för att få ett huslån måste man ha ett stabilt och bra betalt jobb, båda två. Det har vi, och jag blickar framåt och tänker att det kommer en dag, när jag ska ha tid för en katt. Så kämpar vi.

2013

Aldrig mer såhär många telefoner!

Vi hittar vårt hus! Vi är så lyckliga. Det är som att ett maratonlopp är över. Jag gör ett karriärbyte, får äntligen mera tid. Förändringen är också jobbig, det finns tid att tänka på allt sådant som man inte hunnit med förrut. Men jag börjar långsamt återfå mina krafter.

2014

Lilla ängeln.

Det är året då det händer, vi har tid med en katt! Jag börjar på gym och hinner laga mat hemma varje dag, sover i min egen säng om natten, har bara en telefon, får ett hälsosamt blodtryck och slutar ha ont i ryggen. Det känns som att ha fått tillbaka livet! Var det värt allt slit, jo, det var det, allting har sitt pris. Nu, ja nu är jag inte rädd för någonting.


Såhär, ungefär. Man har väl lite utvandrargener is sej kanske. Ja, vem har inte det förresten! Vandra har vi väl gjort i alla tider, in och ut, fram och tillbaka.