Jag läser ett blogginlägg hos Annika, också utlandssvensk, som handlar om att landa i sitt nya land.
Jag tänker och har tänkt mycket på det där under alla år som gått, jämfört kulturer och letat skillnader och likheter, och det kommer för mej att jag liksom obemärkt börjat tänka på ett annat sätt. Att det viktiga är att landa i sej själv, annars är man aldrig hemma.
Jag undrar om kulturkrockar, som man ofta pratar om men har svårt att beskriva, egentligen är krockar mest med sej själv, och just därför lite luddiga. Den roll man hade, vanor, rutiner, sättet man sågs på som kanske inte var sant men vardag. Så plötsligt är man ryckt ur sitt sammanhang. Man är fri att bli vemsomhelst. Allra svårast, är det kanske, att vara just den man är. I sina egna ögon. Våga. På ett nytt språk. På nya gator. Annorlunda matvaror och seder och bruk. Men människor, människor är ju ändå rätt lika. Att det inte finns prästost och att man dricker pulverkaffe och pratar med varandra på bussen utan att vara galen, det är egentligen petitesser. Det är sånt man lär sej hantera snabbt.
Man ska bära som just bara sin egen. Sådär innan man skapar sitt sammanhang. Det är det som är krocken.
Jag hade aldrig landat i Sverige innan jag åkte. Så småningom hade jag gjort det, med det är mindre viktigt. Man kan vara lika borta hemma som vartsomhelst. Landar gör man i hjärtat.
3 kommentarer:
Väldigt bra beskrivet, du beskriver kärnan i alltihop. Och vi är människor var vi än befinner oss.
Väldigt klokt inlägg! Jag håller verkligen med. Du satte ord på mina tankar! :) Är man ett med sig själv är det lättare att acceptera andras olikheter (oavsett om man bor hemma i Sverige eller flyttar iväg) och andra sätt att tänka/agera/äta eller vad det kan vara...
Mamma: ja, lätt att tänka att kulturer är så olika men det är mest olika uttryck för samma sak tycker jag.
Trillingnöten: tack! Nu när vi har globala samhällen så finns det ju kulturkrockar överallt egentligen.
Skicka en kommentar