Denna gamla kyrkogård ligger i en lång backe mellan en skogsdunge och en gata med stora fina hus från 1900-talets början. En molning eftermiddag går jag här och har min egen gudtjänst. Då solen tränger igenom de blåa molnen blir det också en
välsignelse.
 |
| Ängel med trumpet för uppståndelsen och palmblad för fred. |
 |
| Livet vecklar ut sej som en skriftrulle av okänd längd, symboliserar denna gravsten. |
 |
| En viktoriansk grav full av symboler: en avhuggen trädstam står för ett liv som blev alltför kort. Ankaret symboliserar hopp, och korset Kristus. |
3 kommentarer:
Vilka vackra foton med himlens strålar! När ljuset faller över en plötsligt kan man riktigt känna det inombords också. Vi satt kusin J och jag intill varandra den där riktigt mörka januaridagen förra året som var helt svart och plötsligt föll ett starkt ljus över våra böjda huvuden och våra vita rosor vi hade i handen så vi hajade till och lyfte blicken.
Ängeln med den avhuggna handen, jag ser i dagarna när vi fått påminnelse om Rwanda fotot på kvinnan som håller upp sin avhuggna hand: jag har förlåtit dem.
Och vilken vördnad det är här på de vackra kyrkogårdarna för de som gått före. Tänker då på vår världsstjärna, glad och varm mor till tre barn, barnbarn och barnbarnsbarn, många vänner, hon strös för vinden på okänd plats, så ingen ska kunna hedra henne där med en blomma, med ingen familj närvarande eller någon annan hon kände, barnen har ju arvet på flera miljoner att pyssla nöjt med då istället. Det är omöjligt att förstås sig på människans handlanden.
Så dina foton och den här vackra miljön, det är ju så mycket småfåglar kvittrande där också, ger någon sorts tröst och hopp.
Fina bilder på alla detaljer och härliga vyer :)
Mamma: Man tänker mycket och bra på kyrkogårdar tycker jag :) Och det var ett alldeles speciellt ljus den här eftermiddagen.
Jani: Tack! Det är jättevacker plats, många fina välbevarade viktorianska gravstenar. Blev så försjunken att jag nästan blev inlåst för dom stänger rätt tidigt där :)
Skicka en kommentar