Egentligen är jag nog mer som matadoren

En lång och händelserik dag idag som började med att jag ramlade och stukade foten och slutade med goda nyheter och ett nytt beslut. Ja hela månaden har varit full fart och så otroligt mycket att ta ställning till. Jag sitter och funderar på detta, att jag som egentligen är en ganska tråkig person som är ungefär som tjuren Ferdinand och Muminmamman - jag vill helst sitta och lukta på blommorna och går ingenstans utan handväska - ändå för det mesta lyckas hamna mitt i nätet. Spindeln i nätet. Utan att egentligen ha dragit i särskilt många trådar. I många år nu har jag känt mej antingen som kapten på en gammal gnisslande träskuta på öppet vilt och mörkt hav, liksom febrilt parerande vågor och svettig av adrenalin, eller som passagerare på ett skenande tåg med en tanke spinnande i bakhuvudet konstant om när det kommer att göra minst ont att hoppa av.

Nu har jag hoppat av tåget men mer eller mindre direkt upp skutan igen. Just den här ser ganska gedigen ut och jag ämnar bara segla på lugnt vatten ett tag. Men ut på havet måste jag. Hur mycket jag än vill lukta på blommorna i teorin så vet jag att jag fort blir uttråkad. Vill alltid testa gränser. Liksom måste det. Jag vill och jag måste, sa jag nästan jämt när jag var liten. Då var det ingen återvändo. Jag skulle aldrig vika mej någonsin. Det är väl någon gen jag har som jag inte riktigt blivit vän med ännu. Andra ser den nog som något mer positivt än jag själv. Men jag jobbar vidare mitt trettioförsta år på att inse att jag vill, inte alltid är jag måste. Att jag måste ofta inte är jag vill måste man ju bara acceptera, så länge det är ett verkligt måste. Men åt andra hållet tåls att tänka på lite mer. Krav och lust är så nära sammanbundna. Kanske är det såhär för alla i den moderna världen, kanske har det inte alls med personlighet att göra. Vad vet jag. Kanske är det möjligt att både vara en frihetstörstande Muminpappa och en lugn Muminmamma. Lukta på blommorna och slita sitt hår.