När jag sent ikväll väntar på spårvagnen ensam förutom en trettioårig man som tydligt druckit några pints på puben bredvid får jag ett litet hopp om mänskligheten. Jag står så långt bort ifrån honom som möjigt och pillar på mobilen så att han ska veta att jag kan slå 999 vilken sekund som helst. Han närmar sej långsamt, och jag går ännu lite längre bort. "Du", hojtar han. "I'm alright luv", säger han. "Jag är inte farlig, bara så att du vet. Jag är bara lite full". Och när spårvagnen äntligen kommer sätter han sej i andra änden, för att vara snäll.
2 kommentarer:
Det kommer mig osökt att tänka på en liknande händelse.
Jag stod på perrongen på Sthlms central. En kvinna i min ålder går omkring och ber om småslantar och människor runt omkring mig förfasas och säger att jag ABSOLUT inte ska ge henne .., så där gör hon jämt.
Till slut kommer kvinnan fram till mig och sträcker ut sin hand mot mitt huvud och jag rycker till.
"Du behöver inte bli rädd .. jag tänkte bara säga .., vilket fint hår du har .., så lockigt .., jag har arbetat som frisörska innan det blev så här ...", säger hon så varmt leende.
Och går sin väg.
Ja, hu, det är sånt jag tänker på när du är ute sent. Men farorna kommer oftast inte från där man tror.
Puss käraste barn.
Skicka en kommentar