Goda råd

Jag är inne i en period när jag tittar lite närmare på livet. Det där med goda råd är svårt. Varken lätt att ge eller att få. Jag brukar ta till Bibeln i ett första försök. Då läser jag Job och sen Matteusevangeliet och alltid extra noga denna del:

Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem.

Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder, I klentrogne? Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: 'Vad skola vi äta?' eller: 'Vad skola vi dricka?' eller: 'Vad skola vi kläda oss med?' Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader vet att I behöven allt detta.

Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder. Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Det lägger sej som ett täcke över de mest oroliga funderingarna och lugnar som varm mjölk med honung. Men då, för att förstå mer om hur det är att vara människa, så läser jag om mina favoritböcker. En av de dikter jag läst flest gånger är The Last Duchess av Robert Browning. Det är en ondskefull och ryslig dikt förklädd i ett utsökt språk bland vackra saker - hela dikten skimrar av guld och man ser sirliga fontäner, perfekt klippa buxbomhäckar och guldförgyllda speglar framför sej. Bara där säger den nånting om livet. Men man kan gräva länge, länge i den här texten. Greven utmejslas långsamt från imponerande elegant till en svartsjuk, självisk despot och mördare. Allting invirat i hans egna ord - det är greven som talar genom hela dikten. Det är när man drar ut enstaka ord och fraser som bilden klarnar. Hur greven hela tiden ger order om vart hans besökare ska titta. Vart besökaren ska sitta. En parallell till det viktorianska samhället där kvinnan inte hade någon formell makt? Det som retar greven allra mest är just kvinnans blick, och hans oförmåga att kontrollera att låta den vandra vart den vill. I guidningen av hans manliga besökare är greven i sitt esse; hans instruktioner följs utan problem.

Greven ska gifta sej med en ny ung kvinna. Vad som hände med The Last Duchess kryper långsamt emot oss: I gave commands; Then all smiles stopped together.

Eftersom detta är en dramatisk monolog gör den sej bäst uppläst högt, man kan lyssna här. Fast jag hör grevens röst mycket mörkare och raspigare.

Tänk vad svartsjuka kan göra med en människa. Att alltid välja att inte förödmjuka sej det allra minsta. Inte huka för nånting. Det har sina konsekvenser.

Det leder mej tillbaka till Bibeln och det goda rådet att vända andra kinden till (Matteus kap 5 vers 39).