Molly Bloom

Om jag fick välja bara en enda bok som fascinerat mej mest, och jag inte fick säga något av Pär Lagerkvist, så skulle det bli Ulysses av James Joyce. Mest skulle det bli det allra sista kapitlet som är Molly Blooms, huvudkaraktärens fru. På drygt femhundra sidor har irländaren Leopold Bloom yrat om än det ena, än det andra, men alltihop får avslutas av Molly. Romanens sista ord är Yes.

Jag åker hem från jobbet och aldrig har januari varit så grå som nu. Det är en bilolycka på andra sidan vägen. Molly Blooms monolog rinner igenom mitt huvud och jag tänker att den säger så ofantligt mycket om livet på ett så underbart okontrollerat vis. Hon är burdus. Ämnet är inte alltid varken intellektuellt eller klart, snarare tvärtom. Hon har kritiserats så makalöst av gubbkritiker. Som en fjompa. Lågutbildad. Pladdrig. Rentav dum.

Molly Blooms viktiga final saknar nästan helt punkter. Hon säger inte denna text. Hon har inte en konversation med någon annan. Hon tänker den. Bara det är fantastiskt, att Joyce har försökt skildra en tankegång. Jag tycker att det är enastående.

Så ska man analysera denna karaktär med fina litteraturprofessorn. Det var ett roligt seminarium. De flesta andra studenterna var yngre än mej och lyssnade på den vanliga gubbkritiken. Kommenterade att Molly nog inte var nån fin dam, för hon pratar om sex och otrohet. Hennes ordval är inte sofistikerat. Och att bristen på grammatik och skiljetecken skulle illustrera hur rörig och osammanhängande hon var.

Jag kände hur jag måste försvara Molly, för Molly är alla kvinnor i ett, hon är hela spektrat av känslor. Det är Mollys tankar, sa jag. En tanke har inte kommatecken och punkter. En tanke är inte hämmad av klasstillhörighet och sociala koder. Hade nästa kapitel visat Molly konversera på en tebjudning hade hon förmodligen låtit helt annorlunda. Vi vet ingenting om Molly. Vi vet bara dessa ögonblickstankar. Hur en människa på en och samma gång kan vara krass, cynisk och hoppfull, lycklig och svartsjuk. Hur tankar porlar i långa girlanger i bakgrunden under en frukost med ägg och en man. Hur Mollys mörka realistiska första svar på makens frieri Yes as well him as another samtidigt är det naiva, förbehållslösa Yes I said yes i will Yes.

Diskussionen stannade vid tanken som text, formen, de modernistiska dragen. Men förstod Molly Bloom, det gjorde litteraturprofessorn inte.

I en senare uppsats drog jag paralleller till Maria Magdalena som fått ett så oförtjänt dåligt rykte av gubbkyrkan. Joyce har låtit flera kvinnor av olika slag kallas för Mary, och alluderar till den eviga tveeggade bilden av Madonnan och skökan som har samma namn, och mannens tillbedjande, pidestalsättande dyrkan av kvinnan som modern och livet samtidigt som det lägre könet, det som måste ha hatt på sej i kyrkan för att visa underkastelse. Som en lockande Calypso, nymfen som leder mannen på irrvägar och samtidigt är tryggheten som väntar med frukost.

Men Molly är varken Calypso eller Penelope. Hon är otrogen och säger elaka skämt om de män hon har närmast. Men ändå är hon glad att hon har någon. Att hon inte är ensam. Att Leopold friade till henne med bultande hjärta. Hon alltsamman i ett.

Just så är det nu, denna januarisöndag. Ett långt porlande band av tankar som jag låter vara precis som de är. Skiljetecken kan jag ordna sen.

Hela Molly Blooms monolog kan läsas gratis här.