Det finns ögonblick av skarp klarhet. En liten stund kan man se hur långt som helst. Plötsligt är det en stor lättnad att vara en liten människa. Tove Jansson har skrivit om det mycket bra i berättelsen Filifjonkan som trodde på katastrofer. Filifjonkan pysslar med sina prydnadssaker och tvättar sin stora matta medan hon inuti sej upplever stormar och oväder varje dag, något som hennes väninna Gafsan inte alls kan förstå: "Gafsan är en åsna (...). En fånig fru som inte kan tänka på annat än tekakor och örngott. Hon förstår sej inte på blommor heller. Och allra minst på mej. (...) Jag som varenda dag upplever jordens undergång och ändå fortsätter att klä på mej och klä av mej och äta och diska och ha visiter som om ingenting hade hänt!"
Men när katastrofen faktiskt kommer, då tänker Filifjonkan: "Nu händer det. Nu går allting på tok. Äntligen. Nu behöver jag inte vänta längre." Och när Gafsan alldeles ifrån sej kommer och ser hur det är med Filifjonkan sitter hon i sanden och skrattar så hon får tårar i ögonen och säger "Nu har jag lust med vad som helst!"
1 kommentar:
Åh nu har jag också lust med vad som helst.
Vad dumt att det måste bli kaos för att man ska göra en del saker.
Skicka en kommentar