Vem i hela världen kan man lita på

Tiden går fort och långsamt på samma gång. Jag är glad och sorgsen på samma gång. Arg och frustrerad, fylld av tillförsikt och optimism. Kanske för att jag har tid att känna efter? Tid att sätta ord på vad jag känner? Det har hänt så mycket underligt på sistone, tråkiga saker och rena mirakler. Jag känner mej trygg, på något vis, fast allt talar emot det. Jag har hoppat av ett skenande tåg och landat i en kupad hand. Jag brukade drömma om ett svart hav och ett gammalt skepp som jag försökte styra bland vågorna. Nu drömmer jag om högt gräs i guld. Överallt där jag går finns det tecken. Så mycket kärlek, oväntad. Att jag inte såg den. Att jag inte litade på den. Den var ju där, hela tiden.