Livet är hårt

Just hemkomna från den relativa vildmarken i Peak District, hittar vi det största naturögonblicket på vår egen gata: en sparvhök som kalasar på en duva nästan lika stor som sej själv. Hon ser läskig ut och stirrar stint med orangea ormögon innan hon nonchalant spottar ut lite fjädrar och breder ut vingarna och flyger någon meter längre bort med sitt byte innan hon fortsätter äta. Jag är begeistrad, fågeln är ju så fantastiskt vacker och samtidigt är det ganka äckligt det hela. Men sådant är väl livet. Jag undrar om duvan var död från början och höken fann den, eller om den dödade den.