Länge, länge, strök jag aldrig kläder. Aldrig någonsin. Sen hände det nåt när jag gifte mej. Liksom ett behov som smög sej på. Att det ska vara prydliga högar. Fint ihopvikt. Inga skrynkliga skjortor, lakan, nej inte ens kökshanddukar.Gudrun Schyman har berättat att detta är ett vanligt syndrom bland kvinnor när de blir sammanboende med en man - ett slags osynligt husmorstvång tränger sej på. Gudrun inkluderar detta i "vård-av-frisk-man-i-hemmet-syndromet".
Är det det? Varför vill jag stryka nu? Har jag bara mognat lite eller har jag bevekat mej inför kvinnoidealet?
Underligt är det, mycket mycket underligt. Men när jag ser de här bilderna blir jag så förvånansvärt tillfredsställd. Allt tvätt tvättad och struken. Arbetstid 10-16, på annandag påsk dessutom så obekväm arbetstid borde påläggas.
Husmorslycka.
2 kommentarer:
Och nästan lika många medicinburkar som hos oss i det gula huset på kullen .-))
Min pappa älskar att stryka...
Jag stryker endast när jag ska på typ bröllop. Hänger man kläderna på galgar när de torkar tycker jag inte att det behövs. Iof behöver jag ju inte ha skjorta på jobbet, då skulle det kanske va lite annorlunda. :)
Skicka en kommentar