Den långa dagen

Jag har vaknat. Badat. Ätit chips till frukost. Och en Hot Cross Bun till lunch. Och känt att utöver detta, orkar jag INGENTING mer. Jo, jag har klätt på mej - i en ny pyjamas.

Och så har jag upptäckt en stor förändring hos min man. Han, som när vi precis hade träffats, hada gamla temuggar med mögel i på sitt skrivbord och en spontan champinjonodling i fönsterkarmen i sitt arbetsrum. Han som, när jag försökte mej på en arbetsfördelning av hushållssysslor och vägrade göra hans del använde allt porslin och alla kastruller tills det inte fanns några fler, och då köpte han en ny, hellre än att diska.

Denne man har denna morgon vankat runt i lägenheten med en växande irritation. Han gav mej en blick under min chipsfrukost. Han letar febrilt efter sin finskjorta att ha på sej på mässan i eftermiddag. Han nämner att den inte är struken, varpå jag svarar "mmm". Han säger ingenting. Han undrar om jag vill att han ska bädda sängen, varpå jag säger att det behöver han väl inte fråga mej om. Han börjar då diska samt laga mat till sej själv. Jag bäddar och fixar sen, säger jag, i en sån där ton som män har när dom menar att de har viktigare saker för sej och att städning tydligt inte är viktigt och bara nåt som neurotiska fruntimmer blir upprörda av bristen på, samtidigt som jag tittar mycket fokuserat på en budget i Excel. Och det är då det händer.

"Jag klarar inte av att se sängen sådär, på det där viset, sådär stökig! Inte en minut till! Nu gör jag det själv!"

Han, som har gjort en så stor sak av att vara bohem. Att ett hem är charmigt när man ser att folk stökar runt i det.

Och jag tänker att nu, först nu, har vi börjat förstå varandra. Det tog fem år.

Det ösregnar ute. Enligt traditionen är det just runt denna tid som Jesus dog på korset. Denna dag är en underlig dag. Om offer och synd och allt sånt där som jag inte alls förstår mej på. Det enda jag kommit fram till att jag vill hålla fast vid är Jesus sista ord från Matteusevangeliet; Eloi, Eloi, lema sabachtami?. Min Gud, varför har du övergivit mej? För ett sådant rop, det kan nog alla förstå som någongång varit i kris. Och vem har inte det?

En slags tröst, att även Guds son kände så. Och vet hur det känns.

Jag ska fortsätta att vila idag. Och helt enkelt tänka på försoning istället för korsfästelse.