Fula mobler. Jag sjalv, stressad, irriterad. Personalkommunikationsboken (stress i ett notskal). En autist.
Dialog utspelas:
Jag: Varfor har ingen gjort det har? Varfor kollades inte detta forra veckan?? Nu blir jag vansinnig!
Autist: ---???!!! (tyst forvirring, tankeverksamhet)
Jag: *mutter mutter mutter* Jag blir tokig pa att skriva i den har boken! Jag blir galen!
Autist (ropar till annan person i koket): Anna sager att hon har blivit vansinnig, vad ska vi gora, ar det farligt? Ska vi ringa jourpersonalen???!!!
Jag (hogt, tydligt och samlat): Men jag ar inte vansinnig pa riktigt, jag ar irriterad bara.
Autist: Jaha, vad skont!
Man far tanka over hur man uttrycker sej. Det vore ju inte roligt att stamplas som vansinnig!
Jag har kopt en bok om the Sheffield dialect. Till min fasa inser jag att jag sager en hel del grejer jag inte tankt pa ar dialekt:
- I gorrit off her (I got it from her)
- Uttalar there som theeeeaaar
- Reight luv (allright, love)
- Luv (ett sa kallat petname som man kan saga lite da och da, inte till karlar dock, haha)
- Luvvie (av 'luv')
- O'er (over)
- Giii o'er (give over = stop it)
Nar jag var ute och gick igar uppfor en lang trappa ropade en gubbe:
Alreight lass, it's a reyt job wakkin up thooaas steeeas luv
och jag fattade vad han sa utan problem. Det ar da man far identitesproblem och onskar att det fanns en svensk krog har som spelade Evert Taube och serverade snaps...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar