lördag 30 juni 2018

På spaning efter den tid som flytt

Så har den första månaden här i det nygamla landet passerat. Det har för första gången på länge varit mer skratt än tårar. Långsamt börjar jag landa. En del har fallit på plats och mycket annat kanske aldrig gör det. Jag har funderat mycket på mitt liv, och på den tid som flytt helt enkelt. Den är just lite flyende och flytande, svårgripbar, särskilt all tid i England. På ett sätt är det som att fortsätta där jag lämnade, det är så mycket minnen som kommer tillbaka, vänner som minns i detalj hur jag var i gymnasiet, sådant jag själv glömt bort. Jag påminns om hur lik mej jag trots allt är, hur mycket som finns kvar, och i en dagbok från 1992 står det att jag vill bli lärare. Det är överväldigande och ganska läkande och jag tror att den tid som flytt under alla år utomlands, den kommer jag att kunna se på och ta till mej först om några år.

Mycket praktiskt ska ännu lösas och även om det inte snurrar lika fort i mitt huvud längre så snurrar det ändå. I höst väntar en stor och rolig utmaning och nästa månad skulle jag bara vilja sätta livet på paus och fånga ett litet korn av tiden som flytt och hålla det i min hand och titta på det. Det är omöjligt att göra så men små ögonblick kan jag stanna upp, och färdas över alla åldrar och årstider. En doft av blåbärsris. Det lilla pinglandet på tunnelbanan innan nästa station läses upp. En sen kväll över Medborgarplatsen med himlen i pastell. Knastrandet och smaken av hårt bröd med kaviar på.

Tankar kommer ibland att tänk om jag aldrig hade åkt? Hade all den tid emellan stannat eller även då flytt? Men jag tror den kommer tillbaka. Efter en liten stund av lugn.

fredag 29 juni 2018

Krya på dej!

Tålamod är något man kommer behöva om man funderar på att flytta tillbaka till Sverige efter en lång tid utomlands. Att skriva in sej igen genom Skatteverket var egentligen det enklaste, särskilt när man som jag kom utan barn och andra familjemedlemmar och redan hade ett, om än avaktiverat, personnummer. Tiden innan alla relevanta system hade uppdaterats kändes evighetslång men tog bara  några veckor. Jag tror att har man inget akut som behöver göras så tänker man inte så mycket på det - för mej blev det hets och stress med mina mediciner som är livsviktiga och som jag fortfarande inte har komplett tillgång till eftersom en allmänläkare bara kunde skriva ut ungefär hälften. Att ha en kronisk sjukdom har varit jobbigt på ett malande sätt i bakhuvudet sedan jag fick den när jag var liten, men aldrig tror jag att jag känt den som ett sådant handikapp som jag gör nu och även gjorde under flytten till England - dock var jag lite tuffare på den tiden. Okunskapen var dessutom större än jag väntat mej och bara att få höra 'krya på dej' av en läkare när det handlar om just en kronisk sjukdom som jag sköter helt själv var ganska förbryllande.

När jag kom till England första gången var jag student inom Erasmus och allt var väldigt väl förberett. Jag kände mej helt trygg och studenthälsan var fantastisk. För första gången fick jag en positiv syn på sjukvården och att det faktiskt fanns stöd. Jag har alltid haft oerhört höga krav på mej själv och att inte kontrollera någonting okontrollerbart såg jag som ett misslyckande och fick ofta höra det också. Nu var det istället en sjuksköterska som sa att men snälla Anna, du är student, du är ung, du bor själv, du är i ett nytt land, och ditt blodsocker är bara strax över det normala - du är ju jätteduktig! Jag satt där alldeles chockad och tänkte att hon skojade med mej. Ibland tänker jag att detta bemötande var den största anledningen till att jag så snabbt bestämde mej för att flytta till England.

När jag då gjorde det på riktigt så var det lite krångligare men inte i närheten av hur det har varit nu i Sverige. Jag kunde direkt registrera mej på en vårdcentral och fick inom en vecka en remiss till närmaste sjukhus. Jag behövde ta med mej mitt pass och bevis på att jag bodde i England. Några räkningar och kontoutdrag. I England finns inga ID-kort eller personnummer.

För att få jobba i England måste man vara socialförsäkrad och ha ett nummer som man får ansöka om. Jag fick gå på en intervju och de var ganska nedlåtande mot mej fast jag hade både ett jobb och kom med en examen. Till slut fick jag ett kort iallafall och redan efter några månader i landet hade jag sökt och fått ett bättre jobb. Sen rullade det mesta på.

Den svenska Försäkringskassan är en annan femma. Jag ringde igår för att fråga hur det går med mitt ärende. Jag har skrivit ut mej ur England och mitt EU-kort som jag fick där gäller alltså inte, det intygade kvinnan jag pratade med. Men att få ett nytt kan ta mellan 3 och 10 månader. Jag frågade också om min tandläkartid som jag avbokat en gång redan i väntan på att bli inskriven men nu ska gå på nästa vecka - nej, det är inget att göra åt det, blev svaret. Vi tar alla ärenden i turordning, oavsett hur enkla eller brådskande de är. Just nu har vi inga som jobbar med detta.

Det är ganska uppseendeväckande att det ligger till på detta sätt. Det är förstås noga att utreda om till exempel barnbidrag redan ges från ett annat land, men mitt ärende borde kunna läggas i en egen hög och vara ganska snabbhanterat, så kunde utredningsärendena när det är stöd och bidrag inblandade hanteras separat och kanske snabbare. De komplicerade ärendena blir ju som bromsklossar. Just ett turordningssystem känns inte som det mest praktiska.

Det är underligt att man ska känna tacksamhet för sådana här saker, men det känns just nu skönt att inte ha barn - och tänk att vara gravid till exempel och inte kunna veta om man har råd att vara hemma med barnet eller när pengarna kan komma. Eller vara sjuk så att det inte går att arbeta. Då är man inte så välkommen varken här eller där. Så det gäller att ta hand om sin hälsa så gott det går och vara tacksam för det man har. Det gäller att krya på sej helt enkelt. Det kunde kanske bli en valslogan.

Ostbricka

Jo, jag åt upp allt själv. Man ska unna sej som Tabita säger.



torsdag 28 juni 2018

Nyttigt och mycket!

Går ju bra att äta berg av mat om det är nyttigheter! Tycker om att lägga upp maten fint även om jag bara lagar till mej själv.



onsdag 27 juni 2018

Färgglatt

Jag har tappat formen helt på sistone när det gäller förmågan att teckna och måla och fånga liv och likhet. Det går säkert att träna upp. Höll mej till färglek istället. Det är en björn stämplat i pappret, det grönmålade. Handgjort på Tumba Bruk.






tisdag 26 juni 2018

Himmelsk fisk


Den här kombinationen av ganska enkla grejer blev så himla god! Räkorna, såsen, de krämiga ägghalvorna. Länge sen jag njöt så.

måndag 25 juni 2018

En dag i Sheffield

En dag när jag gick runt och sa ett litet tyst adjö till city. Soligt och varmt och massor med folk.









Detta är det nya Chinatown



Tänk att det finns ett spelcafe!

söndag 24 juni 2018

Tack, det är bra



Jag hittade stuffing i den engelska affären idag. Häromdagen gjorde jag kycklingmiddag på engelskt vis med rostade grönsaker och Yorkshire puddings men saknade just stuffing. Nästa gång så!

Jag hade en mysig dag med en av mina äldsta vänner och när vi väntade på tunnelbanan kom ett rådjur lugnt spankulerandes på trottoaren mitt emot och åt lite av buskarna. Det kändes så typiskt Sverige! Jag ser så mycket djur här - harar, ekorrar och massor av fågelsorter och så rådjur precis överallt. Jag hade glömt hur vanliga de är.

För någon dag sen fick jag ett mejl igen från the Home Office. Det var ett typiskt babbligt mejl med otaliga artighetsfraser och även intygan om att the Home Secretary känner sej stolt att så många EU-migranter valt Storbritannien som sitt hem. Han pratar möjligen för sej själv, för jag betvivlar starkt att särskilt många britter delar den hållningen. Såhär ganska exakt två år efter omröstningen har de då börjat forma någon slags lösning som inte är färdig än, men det kommer att kosta pengar och man måste förstås uppfylla vissa krav. Jag undrar om de kan förstå hur långa dessa två år i ovisshet har varit. Jag har egentligen ingenting emot varken kostnaden eller kraven, men detta limbo, och attityden bakom allt lull och gull som enligt mej kan kortas ned till: om ni absolut vill stanna här och ha de jobb vi inte vill ha själva, så kan vi väl på nåder tänka oss att ni gör det bara ni betalar för det och inte gör något större väsen av er eller den situation vi satt er i. Och då känner jag, att det är väldigt skönt att använda den lite förvirrande med högst artiga svenska frasen: tack, men det är bra.

Wisteria

Ljuvlig vägg!









lördag 23 juni 2018

En väg


Vissa ställen blir som hemma. Just den här lilla gångvägen längs med en järnväg kände jag mej trygg med. Jag är uppväxt med att gå längs järnvägen, höra pendeltågen. På nätterna blev jag lugn av skuggorna i taket från fjärrtåg som susade förbi. En väg som man går på många gånger. I olika ljus och väder. Där ser man de första tecknen på att våren kommer. Jag minns tussilago i samma lilla sluttning på väg till centrum när jag var liten. Hur jag tittade efter dem. En trygghet, denna lilla väg, i en liten by så långt hemifrån. Annorlunda från det liv jag levt så länge. Alla tankar som var så tunga att bära. Jag tänker att snarare än att växa ur och upp så växer man i sej själv, med allt liv man hade framför sej som barn utan någonting att relatera det till och någonting att bära det i. I stor förundran och ofta rädsla. Man växer i sej själv och bär det liv man hittills haft på starka axlar.

fredag 22 juni 2018

Midsommarafton

Solen kom faktiskt fram till slut och det blev en riktigt varm kväll efter ett lugnt och stilla firande. Jag var ute och plockade vilda blommor för första gången på en himla massa år och band en liten krans. Traditionell midsommarmat blev det också.









 


Allergi?

Jag var helt omringad av rapsfält i byn där jag bodde. För första gången i mitt liv blev jag allergisk nåt så vansinningt. Nös och nös och blev så trött och ögonen såg ut som på Bart Simpson. Kan det vara rapsen som var boven i dramat? Väldigt vackert var det iallafall. Detta stora ligger mellan Woodhouse och Catcliffe.