The King

Inte Kungen i Kungsan, utan Kungen i Botan. Den enorma röda katthanne som strövat runt i denna stora park i många år nu, har nu blivit ännu mera gigantisk. Som en ovanligt tjock lejonbebis eller ett litet lodjur kanske? Hans tassar är lika stora som mina underarmar. Jag hittar honom sovande, eller han låtsas sova, för öronen rör sej åt mitt håll. När jag sätter mej ner lunkar han fram, tar ett skutt upp och lägger sej i min famn och anser att jag ska klappa, klia och gärna prata lite också. När jag pratar så spinner han. Sen lägger han sej på de varma stenplattorna och visar upp sej i största allmänhet. Åmar sej och kråmar sej och gör sej lång och krumbuktar sej. Jag tänker på min egen lilla katt som är så försynt och innan hon kliver upp på ens bröst när man ligger i sängen så tittar hon först med stora runda ögon och liksom trevar sej fram. Den här var minsann en annan typ. Han kikar med ett smalt grönt öga om man tittar när han visar sin ulliga mage. Och han säger, jag hörde det tydligt, att här är det jag som är kung.