Gubbar och katter

När jag läste den lilla boken "Gubbe och katt" återupptäckte jag T S Eliots fantastiska dikter om dessa djur, och musikalen Cats igen också för den delen.





Jag funderar över min katts hemliga namn där hon kommer emot mej när jag kommer hem från jobbet, med svansen rakt upp och toppen svängd i en liten krok. Hur hon hälsar på mej, tittar på mej och jamar och travar runt mej som mycket liten häst, buffar och spinner och sluter in mej i sin värld, men bara för ett ögonblick - sen vill hon ha mat, och sen, bara sekunder därefter, somnar hon upp och ner, med halsen sträckt över sängkanten och hakan i vädret, balanserande tassarna rakt upp.

Boken "Gubbe och katt" tar upp detta med att katter alltid vet vad som är bättre, men ändå är beredda att stå ut med det mesta. De tar det som är bäst för stunden. Min kisse har länge varit utekatt, blivit bränd av solen och sovit under en blöt parkbänk, men nu har hon minst en halva av sängen Hemnes från IKEA. Även i denna säng, som är långt bättre än parkbänkarna, tänker hon ändå att det kan finnas något ännu bättre - det finns det nämligen. Just där en människa har legat, som kanske rest sej för att gå på toaletten, just där är det extra varmt och därmed aningen bekvämare, och alltid, alltid är hon beredd att hoppa dit. Jag tänker att man kan lära sej någonting av det. Det sägs ofta att katter är lata, bekväma av sej men egentligen är de ju oerhört ambitiösa av sej, just när det gäller detta att ha det som allra mest bekvämt. Och de ger inte upp, även när det trots allt är riktigt obekvämt. När jag tittar på kissen utsträckt i sängen Hemnes, alltid förvånad att en så liten katt kan bli så lång, så känner jag mej alltid lite gladare. Som att det finns någon slags rättvisa, någon slags balans i denna konstiga värld ändå. På något hemligt kattlikt sätt.