Poetry makes something happen

Redan rösten är speciell. Katten lägger sej i min famn, vilket är anmärkningsvärt eftersom hon brukar tycka om att ligga intill men inte på en, men nu sätter hon hakan och tassarna i vädret, sträcker ut dem så att tårna darrar, och hamnar omgående i trans. Liksom många som lyssnar, tror jag.

Det är svårt att värja sej mot poesi och vacker sång. Ord som valts för hjärtats skull. Det är ett smart grepp att väva in poetiska citat i sina egna iakttagelser - den som väver är ju ändå hon själv, och hon får sagt det hon vill. Tror hon att det gör skillnad att prata om samhället istället för träd och kärlek? Hon påminner mej om W B Yeats när han skrev om sitt blödande Irland och om poeterna som skrev om skyttegravarna under första världskriget. Det som nu är hundra år sen, men världen är lika grym idag. Förmodligen är den ännu mera grym, hur man nu mäter grymhet.

Det är lätt att tänka att det är förgäves, alltsamman. Så brukar jag tänka under Earth Hour när det ska släckas ner överallt. Vad gör den timmen mot så många andra timmar? Jag funderar på om den här nya världen som hon talar om och drömmer om, rättvisans och toleransens, jag undrar om det skulle gå att ha en sådan timme ens, en timme precis som Earth Hour när all grymhet skulle upphöra, alltifrån att rycka pälsen av angorakaniner till att spränga småbarn i luften. Men jag kommer fram till att inte ens en sådan timme skulle gå, för vart skulle man börja? Jag ser en bild av just träd och kor som går och betar. Av människan blir det ingenting kvar.

Nej, man får ta det lite i taget. Framför allt måste man ju tro, annars är det verkligen förgäves. Ett sommarprat fyllt av poesi kanske kan få någonting att hända. Någonting snällt.

You were silly like us; your gift survived it all:
The parish of rich women, physical decay,
Yourself. Mad Ireland hurt you into poetry.
Now Ireland has her madness and her weather still,
For poetry makes nothing happen: it survives
In the valley of its making where executives
Would never want to tamper, flows on south
From ranches of isolation and the busy griefs,
Raw towns that we believe and die in; it survives,
A way of happening, a mouth.

In memory of W B Yeats, W H Auden - hela dikten kan läsas här.