1666

En söt liten by med näpna stenhus, vindlande gränder och vyer över fårhagar, Eyam i Peak District. På så vis inte olik de flesta andra små samhällen i dessa trakter. Men i den här byn härjade pesten 1665-1666, och befolkningen var både modig och rådig: de satte sej i karantän, och gick inte utanför byns gränser, för att förhindra att pesten spred sej till andra områden. Sjukdomen hade kommit hit från London genom en olycksalig försändelse till byns skräddare, det var pestsmittade loppor i tyget.

Eyam har ett fint museum som berättar hela historien, och sen vittnar gravar och minnesskyltar i varje hörn om denna hemska tid. Ofta fick människor begrava sina egna familjemedlemmar, eftersom man var rädd för smittan. Det var intressant, men inte så kusligt som man kan tro, att vandra omkring här. Att det fortfarande finns så många människor som dör i olika epidemier, det är väl det kusligaste av allt. Särskilt när vi nu har kunskap att bota eller hjälpa på många sätt. Modet och beslutsamheten i Eyam, det inspirerar.

Årtalet 1666, om och om igen.

Remember man, that thou shalt die, avslutas texten på den här stenen.

1666.

The Riley Graves. Här, på en kulle en bit bort från byn, fick mamman i familjen Hancock begrava sin man och sex av sina sju barn, alla dog i pesten. Och här ligger de ännu, på ett fält bedvid en bondgård, några hästhagar finns nedanför och sen tar Peak Districts kullar vid.

Pestdoktor. I näbben hade man örter som man tänkte skyddade och renande luften.

Hur söta de än är, dessa så kallade plague cottages, peststugor, så skulle jag inte gärna bo här. Utanför stugorna står det vilka som bodde här på 1600-talet och vilka som dog.