Tankar om EU

Ordet börda, burden på engelska, har jag hört flera gånger i de senaste politiska diskussionerna. Ett gammalt ord med rötter i urtiden som hör ihop med verbet bära, vilket i sin tur ledde till att börda också kunde betyda barn, den som varit buren. Redan i Bibeln står det att vi ska bära varandras bördor, men att vi också har ansvar för att bära vår egen del av ansvaret, så som vi förmår.

Börda. Ett vackert ord, när man tänker så. Alla har vi varit barn, och blivit burna. Man skulle också kunna säga att vi alla varit bördor, i den mening att vi varit hjälplösa och behövt någon som tar hand om oss. Vi kommer någon gång i livet att bli sjuka, vi kommer alla definitivt att bli gamla, och absolut så kommer vi att en gång dö, och bäras till vår sista vila.

Att kalla bara en del av mänskligheten för bördor är därför mycket underligt. Men det är just vad som händer, och det är ohyggligt sorgligt.

Det blåser hårda vindar i Europa, är andra ord jag hör allt oftare. Det, gör ingenting alls. Det är vi som blåser. Låt oss blåsa lite mjukare.

Börda: Den som varit buren. Den som bär.