 |
| Bakom mej är det en fårhage. |
tisdag 22 oktober 2013
En inte så djup skog och en kanske inte så djup saknad
Jag saknar de djupa barrskogarna ibland. Saknar hur stora de är. Här kommer man förr eller senare ut på andra sidan, även om man är helt bestämd på att man ska gå vilse. Man hör bilars surr någonstans ifrån. Skymtar plötsligt öppet landskap. Nu skulle man kunna tro att det första jag gör efter att jag landat på Arlanda är att springa ut i skogen, men det är det inte. Jag vill till Konsum och köpa en pistagebulle.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Man saknar verkligen det som inte är tillgängligt. Du har ärvt mormors pistagegen, hon älskade också de bullarna:-). Och det är fint med skog, doften och tystnaden. Jag går en runda i vår runt stugan och har då svårt att förstå att de här träden är mina, På ett sätt tycker jag inte man kan äga träd. T gjorde oss uppmärksamma på väldigt vackra och enormt stora träd som vi inte ens tänkt på och som man har till ett visst ändamål. Skogen du har på fotot tycker jag ser helt äkta och vild ut:-), räcker för mig.
Hahahaha. Pistagebulle slår skogen alla dar i veckan :)
Hehe, springa ut och köpa en pistagebulle den var bra ;)Gillar också djupa stora skogar men dom ska inte vara alltför mörka bara.
Trillingnöten: eller hur :)
Jani: nej jag saknar nog mer skogen som idé :) engelsk skog är rätt mysig, med bänkar och skyltar och allt :)
Mamma: men skogen runt stugan är väldigt fin.
Skicka en kommentar