Det har redan varit en ganska jobbig vecka. Vädret gör sitt till. Det är isande kallt. När jag gick vilse igår kväll till ett möte tappade jag nästan känseln i kontorsbyxebenen. Men det finns positiva saker med det mesta. Busschauffören på väg hem släpper av mej precis där jag vill. Alla gamla tanter fick samma bonus, han släppte av dem utanför dörrarna. Här i England är någon minusgrad i mars ungefär som att ha blivit strandad på Svalbard. Men det bringar fram den typiska engelska vänligheten. Och när jag är riktigt vilse frågar jag en ung tjej om vägen, och hon blir så besviken när hon inte vet heller, och erbjuder mej att komma in så vi kan googla på hennes dator. Jag lyckades få hjälp per telefon, men ändå, att det fortfarande finns sådana människor. När jag går runt och huttrar så tänker jag att det fanns en mening ändå, att jag skulle komma hit till de böljande kullarnas stad. Till och med när jag var här som student, och åkte till London över helgen, kände jag när jag gick av tåget i Sheffield, att nu är jag hemma. Det är så skönt att inte behöva ha den där skyddsmunderingen som jag alltid kände att jag behövde klä mej i i Stockholm, och som när jag glömde bort den, fann mej i sårbara situationer. Alltid vara beredd på en pik, att inte titta fel person i ögonen, att inte le i onödan, inte förvänta sej att bli trevligt behandlad på en bar eller i en affär, få dörrar i ansiktet och bli tafsad på på tunnelbanan.
När jag tog en kaffe senast så frågade en äldre dam artigt om hon fick sitta vid mitt bord, fast det fanns gott om platser. Det känns bra att inte sitta ensam sa hon, och så läste hon en bok. Sådant är fint. Sådant kan få mej att stå ut med sådana här stressiga tisdagar i snålblåst. Jag tycker om att jag kan låta mej vara en sådan person som tanter vågar sätta sej hos. I Stockholm fick det ofta katastrofala följder, den där öppenheten. Jag diskuterade det en gång med en pojkvän, som menade att jag hade den där skyddslösheten, öppna ögon, reagerade på min omvärld, ett lätt byte. Det var en sån kamp att se ut som om ingenting rår på en. Och en stor vinst är det att stanna upp och tänka på att nu behöver jag inte det.
8 kommentarer:
Kommenterade, men blev något fel, får se om du fick den ändå.
Mycket läsvärt och mycket att tänka på. Å vad vi är stolta att ha en dotter som tanter ber att få sitta hos för att känna trygghet, puss och kram från far och mor:-)
Men så fint sagt av damen! Tänk om fler gjorde eller sa på det viset så skulle världen bli så mycket trevligare.
Undrar hur folk skulle reagera om man testade och sa så någon gång? Spännande!
Tack för ett fint inlägg som jag fick läsa hemma efter en lång jobbdag!
HA det gott!
Och tänk, att det kan vara sån skillnad .., jag förstår det inte.
Den där råheten här år obehaglig, man kan inte skylla den på enbart dumhet utan det är något djupare. Idag berättar Täppas att när han var på väg till gymmet så klev en tjej över hans käpp så den gick av, hoppsan sa hon och gick vidare.
Mamma: Jag är en riktig tantmagnet :)
Turtlan: jag avråder från att testa i Stockholm :)
Elisabet: Sheffield är en plats helt i egen division tror jag när det gäller trevlighet :) Här klagas det ofta över hur otrevligt det är i London som svenskar ofta upplever som synnerligen trevligt. Jag tänker ofta på om någon Sheffield-bo skulle få för sej att åka till Stockholm. Vilken chock.
Jag älskar när folk sätter sig ned vid mitt bord, och speciellt om det bara är "så där" utan att det ska föregås av fulla bord överallt...
Trillingnöten: Ja särskilt när det är tanter och inte fullgubbar :) Fast igår satt jag bredvid en sån på bussen, han hade slagit sej och skulle till sjukhuset och jag och en annan dam förklarade hur han skulle ta sej dit. Han var mycket artig och vaje gång han svor sa han ursäkta mej :) Guds välsignelse fick vi också.
Skicka en kommentar