Det slår mej på bussen imorse att jag bott här i England i nästan åtta år nu. Jag tänker på det när busschauffören tutar ilsket på en bil som är i vägen, och hur han diskuterar detta med en herre som står längst fram och väntar på att gå av. Ett intressant fenomen, busschaufförsdiskussionerna. De pratar ofta med den som råkar stå närmast om det handlar om någon som bettett sej illa i trafiken, ibland är det jag, som inte kan någonting om bilkörning, men jag brukar humma med bäst jag kan. Det är då jag tänker på att jag har bott här så länge, men ändå får ett ångestryck i magtrakten då och då att vi kör på fel sida av vägen. Vana, tänker jag på. Minnen som finns i kroppen och som inte hängt med hjärnans kringelkrokar. Jag tänker lite på hur livet har varit och kanske kommer att bli, att saker och ting går framåt och bakåt och egentligen går det kanske mest runt. Jag möter så mycket människor och ser så många livsöden att det är svårt att smälta. Det kan gå hursomhelst. Från den ena dagen till den andra. Eller förändringar som långsamt smyger sej på. Jag funderar på hur det är att bara ha sitt långtidsminne kvar. Hur det är att bli gammal. Eller att inte veta vilken tid på dagen det är. Jag läser i bloggen om hur det var förra året i mars, och året innan det. Den stora tröttheten varvat med lyckan över ljuset. Att det blir vår igen. Det är likadant nu igen. Det är små, små glimtar som bär.
Jag läser massvis av Ferlin-dikter och några av Kristina Lugn och känner mej lite lugnad i största allmänhet. Livet är som det är, helt enkelt.
Ur "Spotta i nävarna":
(...)Varje gång jag öppnar fönstren för att släppa in lite frisk luft
samlas dom smittbärande fladdermössen på novalonmattorna.
Varje gång jag öppnar skafferidörren för att leta efter något
näringsriktigt upptäcker jag att skadedjuren just har börjat para sej i
farinsockret.
Ingen tycker att jag är trevlig och alla som borde älska mej i alla
fall har blivit senildementa och tror att jag heter Holger.
Alla som så ivrigt trutade med sina munnar när jag tog mina
första steg på min faders lilla kolonilott har glömt hur söt jag var.
Alla som borde blivit upp över öronen förälskade i mej för
längesen har flyttat ut på landet i stället.
Där sitter dom med sina fårskinnsfällar framför sina braskaminer
och äter rotfrukter som dom har tillagat kollektivt.
Och dom har sej själva att tacka för allt som dom minsann inte fått gratis. (...)
Kristina Lugn - ett geni
2 kommentarer:
Åtta år! Det är en lång tid och du är så ung! Jag får inte riktigt ihop det. När jag träffade jämnåriga till dig för ett tag sedan tänkte jag på dem som barn nästan, det gjorde far din också. Så hoppas du får lite tid att njuta av vår och ungdomen:-), trots allt ansvar.
Den dikten var ny för mig, jag minns teatern vi var på av henne:-).
Kanske ni får fyra gamlingar att ta hand om när vi kommer alla:-). S tittar ivrigt på hus! Och ingen i släkten hittills har bara haft långtidsminnet kvar så vi får hoppas sådant sitter i generna.
Det är en väldigt bra dikt. Ja, vi får väl se :)
Skicka en kommentar