En skön dag idag. Efter en sovmorgon, god frukost med julskinka, flera koppar kaffe, lite Paracetamol och slötittande på TV så känns allt mycket bättre. Läser jultidiningar och lagar två stora formar med Janssons frestelse.
I en av jultidingarna läser jag om en familj som har en stor jullunch varje år i början av december, och då måste alla deras vänner ta med sej ett hemmapysslat julgranspynt, ja det måste vara hemmagjort annars godkänns de inte. Just så säger de, vad jag kan förstå helt utan någon slags ironi.
I ett TV-program, det med Hanna om det Perfekta Livet, hör jag Owe Wikström säga att även om många äldre är ensamma, så är det människor mellan trettio och fyrtio som är allra ensammast.
Jag undrar om det har någonting att göra med den där enorma ytligheten som sprider sej som en pest alldeles särdeles på facebook. Att de vänner man trots allt har och hinner träffa mitt i karriären och småbarnsåren, de ställer man vansinniga julpyntskrav på. Man ska ta med fiffiga presenter, egen pepparkaksdeg i en burk med spets. Där bland de som förväntas stå en närmast, där man ska kunna pusta ut och berätta om sin skiljsmässa eller förestående kollaps, så ska man även där bli bedömd, för sitt julpynt av alla omöjliga ting. Det blir en charad, helt enkelt. Det är ganska sorgligt. I det där jultidningsreportaget hade det varit härligt med en liten kommentar om vikten av den där jullunchen. För efter festen så tog de ner allt julpynt igen, för att klä granen med egna saker dagen före jul. Vitsen med alltihopa ifrågasätts inte.
På SVT läser jag om att begravningar numera inte alls är självklara. Många skippar helt enkelt att begrava sin förälder, för de har ju tagit farväl redan på sjukhuset eller hemmet. Och så slipper man ju betala en massa pengar, men de vågar de inte skriva i artikeln. Förrförra året var jag på en så väldigt ensam begravning, med bara vårdpersonal där, och jag pratade en stund med prästen som uttryckte sin glädje att vi hade kommit. Fast det bara var en handfull människor. Om du visste, sa han då, så ofta som det inte kommer någon alls. Jag trodde att jag hade sett det allra ensammaste, men så fel jag hade. Detta att inte vilja ställa till med något besvär och bli en så kallad "direktare", det var ännu värre. Det känns som ett farligt led i att jämföra och döma varandra såsom vi redan gör, från julpynt till om man är värd att slösa ett farväl på.
Världen flätas tätatre och tätare, men ensamheten verkar bara bli djupare. Det känns i sammanhanget bra att jag ska jobba på juldagen med någon som annars hade varit helt ensam. Det skulle kännas konstigt att vara helt och hållet vilse i facebook-mysskrytet. Det finns nog en mening med det mesta.
7 kommentarer:
Mycket läsvärt och tänkvärt Anna! Den där familjen med julpyntet, det läste jag om igen, trodde jag fattat fel fast jag fattar så bra:-), kändes helt osannolikt, det var såå viktigt och sen av med det nästa dag och upp med det egna fantastiska julpyntet. Slängde de bort det andra? Och ingen ifrågasatte varför gör ni så? Begravningar är ett sorgligt kapitel förutom att de är sorgliga.
Mamma: Ja, det var bland de konstigare artiklarna :) Maken tycker dock att mitt julpynt är som konst säger han, och kan vi inte ha det så jämt :) Kanske någon inredningstidning kommer hit när de blir trötta på folk som bara har vitt och trä öevrallt. Undrar vad de skulle säga om gardinerna :)
Anna, gardinerna är det senaste i trender nu:-) och jag håller med din make i övrigt:-). Tycker själv det är väldigt fint här hemma och vilsamt och vill ha det så länge men vet att när solen, om den gör det något mer;-), skiner in så där vårstarkt är det dags...
Det finns en särskild sorts människor som bara lever i inredningstidningar. Jag vet inte var de är när de inte är i tidningarna, men i verkligheten kan de alldeles säkert inte få plats.
Jag tror banne mig jag ska börja samla på dem.
Den första jag stötte på var en verklig människa, tror jag, nämligen stjärnarkitekten Wingårdh. Jag läste i en intervju med honom att han köper tre nya skivor varje vecka med för honom okända artister. Och stiger upp klockan sex och badar karbad med sin fru. Varje morgon.
Jag berättade om det för en engelsk kollega, eftersom jag blev påmind om reportaget när jag var i England i tjänsten (se nedan). Hon log i mjugg och sa: Hemma hos oss sparkar min partner mig ur sängen klockan sex och väser Det är din tur att laga frukost.
Det som påminde mig om Wingårdh var en inredningstidning på den B&B jag bodde på. Där figurerade familjens pudel som färgats helt rosa som ett fashion statement.
Jag har också en gammal Femina liggande, ett julnummer om en fantastisk familj någonstans på skånska landsbygden som skaffat en makalös gård där allt är chic and stylish och fullt av antika fynd man hittat i de många olika länder man bott innan man slagit sig till ro på denna fantastiska plats. Till jul kommer förstås alla de många barnen hem och alla ska ha sitt, en räcka rätter så många att ett hyfsat restaurangjulbord ligger i lä.
För några år sedan hörde jag ett väldigt fint radioprogram om en kvinna i en stockholmsk kommundel vars arbete det var att hantera dödsfall där ingen anhörig fanns. Hon sökte genom lägenheter på jakt efter ledtrådar, tog kontakt åt många håll. Och hittade ibland någon. När hon inte hittade någon ingick det i hennes arbete att gå på begravningen, och det kunde hända att det bara var hon, prästen, kantorn och kyrkovaktmästaren.
Samtidigt som det är så oerhört sorgligt är det också något vackert värdigt i det, tycker jag.
Annannan: I väldigt många artiklar säger kvinnan i huset, för det är alltid en kvinna (förutom Svt:s Ernst förstås), "det ska vara enkelt, inte så mycket måsten, man ska göra bara det man vill och njuta!" - och så har de virat in hela hemmet i sidenband och hängt granris på alla möjliga och omöjliga ställen och förstås så har de byggt stilleben av gammalt tokroligt skit i alla hörn. Så fånigt som det är så tycker jag att jag börjar se tecken på att galenskapen sprids in i vanliga hem.
Jag skulle väl tro att kommunarbetaren blivit överflödig nu när det verkar ha blivit OK att skippa att ta adjö överhuvudtaget.
Det senare har jag så svårt att förstå. Min mamma dog förvisso väldigt hastigt och helt oväntat och utan en möjlighet att säga ajö till henne i levande livet, vilket kanske gjorde det ännu viktigare att ha en sista avskedsstund. Att sätta samman en fin begravning, med den musik hon tyckte om, den psalm hon själv valt till både mormors och morfars begravningar, några verser som minde om henne, det var väldigt fint och viktigt för alla hennes närmaste.
Skicka en kommentar