Det är hålligång nu kan man säga. Hela stan är i något slags jagat tilstånd. Affärerna har öppet hela kvällarna, gatorna är fulla av folk från tidig morgon till sen kväll och det är omöjligt att få en sittplats på spårvagnen oavsett tid på dygnet. Nåja, imorse hade jag för en kort stund sittplats men snart klev en skock vilda småungar på och på andra sidan om mej en liten tant så jag reste mej upp och bevittnade debatten om vem som skulle få sitta ner. Fröken sa skarpt till barnen att tanten skulle få sitta, varpå tanten sa att hon minsann inte var så gammal och förstås så skulle de vingliga ungarna sitta. Till råga på allt ställde sej en minst åttioårig gubbe upp och undrade om ändå inte jag skulle sitta på hans plats eftersom man inte ska sitta i stående damers sällskap menade han. Spårvagnen hann rycka igång och tanten mer eller mindre rasa över sin sittplats innan debatten var över och jag fick övertyga gubben att jag snart skulle gå av och hela vägen språkade han om hur trevligt det är att det väntas barn i kungahuset.
Telefonen ringer dygnet runt och det är liv och död på jobbet rent bokstavligen och jag reser kors och tvärs över hela Sheffield. Det är osannolikt stressigt och krävande, men å andra sidan är det här jobbet aldrig tråkigt. Maken, som mest annars gnäller över mina arbetstider och bristen på vård-av-frisk-man-i-hemmet som många karlar ännu av outgrundliga anledningar åtnjuter, säger när han hämtar mej sent ikväll att tänk vilket viktigt jobb du har. Han är stolt säger han, att jag klarar av det.
Viktigt och minst sagt varierande. Man får se det så. Inte förrän nu kommer jag ihåg att det är Nobel-dagen idag och Lucia på torsdag. Att förra veckan har slutat och en ny rullat igång. Det går i ett. Jag längtar till julrose-haven och de första snödropparna. Ljusare tider. Ber en bön om hopp för de som haft en oändligt mycket jobbigare dag än jag och har en mörk tid framför sej. Och må jag orka lite till, jag med, med det lilla ljus jag har.
 |
| Snart. |
 |
| Skört. |
 |
| Skydd. |
 |
| Vila. |
2 kommentarer:
Jag gläds också åt det lilla barnet. Så tragiskt med det som hände när de australiensiska tramsjournalisterna ringde och ställde till med död som resultat för sjuksköterskan som svarade. Att gå över gränsen och ringa sjukhus!
Läste att Meadowhall har öppet till kl 23, ojoj. Samtidigt står staden aldrig stilla.
Tänker på dig mycket, vad tufft det är med allt som händer, så svåra saker att hantera. Samla kraft när du kan och du är duktig på att se och ta till vara på de små stunderna som förhoppningsvis uppstår. Och mitt i allt blommar julrosen, är ett ljuvligt vackert foto du tagit och ser i en anteckning att 29 januari i år berättade du att första Magnolian slog ut:-).
Och Nobelfesten, tyckte toastmadamen var bäst:-). Hur det går till i kulisserna med forskningen vet jag alltför väl men klart det kan imponera när man inget vet. Kinesförfattaren som fått mycket skäll kunde sitt eget tal i alla fall utan att läsa det innantill som andra gjorde ord för ord.
Mamma: I år ser jag fram emot januari faktiskt när förhoppningsvis saker och ting lugnar ner sej något.
Skicka en kommentar