Det äktenskapliga livet

Efter en liten promenad på partygatan West Street på lördagkvällen (bland ett oöverskådligt antal kulörta maräng-klänningar, äldre pepparkaksbruna rynkiga storrökande väninnor i tajta ceriserosa fodral, unga studenter som bestämt sej allihopa för att klä ut sej till brandmän, älvor, superman och Britney Spears, stora överförfriskade tjejgäng i 30-årsåldern med glitterboa, blinkande neondiadem och visselpipor som de visslar efter karlar med, små grupper av blyga gubbar i skjorta och fin-jeans, ett och annat vårförälskat par som bara har ögon för varandra), föreslår jag min man att vi klär upp oss och går till en cocktailbar, för en liten stund bara. Maken ligger i soffan och läser och tittar på mej ungefär som om jag föreslagit att vi skulle impuls-resa till Dubai. Nja, säger han, vi kan väl kanske gå på bio. Jag ser på honom att han inte alls vill det och att detta är ett försök till en klassisk äktenskaplig kompromiss.

Vad vill du helst göra då? Helst, säger han trevande, skulle jag vilja vara hemma, titta på några avsnitt av Dallas, tända ljus och laga Texashamburgare.

Och så blev det.

Efterrätt, blev det också. Mascarpone med de största blåbär jag nånsin sett, browniebitar doppade i choklad och mango. Serverat i en bröllopsgåva, dessa roliga tallrikar som föreställer en golfbana (jag undrar ofta varför de valde just den, när varken jag eller maken nånsin spelat golf, men jag tycker mycket om dem).

 Så lyssnade vi på den här låten, bland annat.