Sammetstjocka höstnätter på nattbussen genom Slussen har jag nästan kunnat bli tårögd av hänförelse av bergen, vattnet, lyktskenet. Kanske är det nostalgi. Känslan av frihet och en annan typ av liv och vardag. Men då kändes det precis som när Carrie i Sex and the City sa att New York var hennes kärlek och alt hon behövde, efter en misslyckad dejt. Kanske tittade jag helt enkelt för mycket på Sex and the City.
Stockholm hade hursomhelst inte den vanliga berusande effekten på mej. Gamla Stan var pittoreskt, men det finns ett Gamla Stan i ganska många städer har jag märkt. City var funkisfult även om jag fortfarande är förtjust i Sergels Torg och skulpturen i fontänen. 
Söder var bullerbyidylliskt på sina ställen. 
Det unika med öarna och broarna och havsluften är ändå fantastiskt. Men på det hela taget kände jag att Stockholm liksom började breda ut sej över allting och bli vräkigt. Vräkigt är verkligen ett ord jag sällan använder men just så tyckte jag att det var. Husen som redan ligger vid vattnet ska vräka ut sej på själva vattenytan och bygga stora altaner eller lägenheter på låtsasöar. Skyskrapor och glasfasader dyker upp överallt. 
Det är som att vi ska visa hur mycket pengar vi har, att vi minsann inte har nån kris. Stockholm har tappat en del av sin charm, för mej. Eller kanske var det alltid såhär, fast jag inte tänkte på det.
Gamla Stan, still got it
Mycket varmare, tyckte jag att det var, i Kringelstaden Södertälje. Så om det nångång blir en flytt till Sverige, blir det nog snarare dit.
5 kommentarer:
Kan det vara så att du saknar sjaskigheten? Jag tänker ofta på den sydafrikanska legomördaren (av alla personer man ska låna citat från...) i Henning Mankells Den vita lejoninnan, som reser genom Sverige och tänker om landet han ser för första gången att det ser ut som om inget någonsin gick sönder.
Det är mitt i prick. Och står också för den lite dryga uppfattningen att det svenska sättet är det bästa. Apropå nödvändigheten att visa att ingen kris råder.
Fast man behöver inte svänga så långt av för att hitta sjasket också. Jag skulle kunna ordna gajdade turer till pittoresk-Skåne och till sjask-Skåne och den ena skulle följa den med sisådär en halvmils avstånd.
Så kan det mycket väl vara! Jag tycker om när saker ser ut som de är, inte bara fina fasader. Låt sjasket komma ut i ljuset :) Då blir det också vackert på sitt sätt ofta. Men det är i synnerhet det där vräkiga jag inte tycker om. Skyskrapor ser fåniga ut i Stockholm.
Och jag hatar trafiken! Och det ständiga bullret. Vi i en av Stockholms tätorter som det heter har ju fått en vansinnig ökning av trafiken, en arkitekt som gjorde följe med mig en bit han sa att det är kytum att ha minst tre bilar i varje familj, i storstan och i City förstår jag det är trafik, så är det överallt i världen, men i orterna runt om, förstår inte att så mycket trafik går i bostadsområdena, avskyr det mer och mer. Vi är ju så bra på planering och miljö sägs det;-).
Ibland känns det som att man höjer ett ställe till skyarna och plötsligt en dag ser man på stället med helt andra mer erfarna glasögon och då krackelerar helgonglorian lite :)
Så är det!
Skicka en kommentar