Förförd

Rosor är ingen blomma som jag är speciellt förtjust i. De är för pråliga, krångliga, taggiga, ömtåliga, överskattade och banala. Jag tycker mer om sånna här. Och sånna här. Och sånt här!

Men så, en synnerligen tung, blöt och grå dag i ett öde Botanical Gardens så får jag syn på dessa stolta varelser, prydda av knubbiga genomskinliga regndroppar - fast ibland är de vita som om någon strössat strösocker på kronbladen -, och blir helt och hållet förförd av deras skönhet och sorgliga brist på uppvaktning under den korta blomningstiden. Varje dag, varje minut, borde de få någon liten beundrare och välförtjänt uppskattning, även om det regnar aldrig så mycket. Och det kommer över mej hur oemotståndligt naiva och djupt romantiska rosor ändå är.

Den här rosiga kärleksfulla dikten av e e cummings tycker jag mycket om.

somewhere i have never travelled,gladly beyond
by E. E. Cummings
somewhere i have never travelled,gladly beyond any experience,your eyes have their silence: in your most frail gesture are things which enclose me, or which i cannot touch because they are too near your slightest look easily will unclose me though i have closed myself as fingers, you open always petal by petal myself as Spring opens (touching skilfully,mysteriously)her first rose or if your wish be to close me, i and my life will shut very beautifully ,suddenly, as when the heart of this flower imagines the snow carefully everywhere descending; nothing which we are to perceive in this world equals the power of your intense fragility:whose texture compels me with the color of its countries, rendering death and forever with each breathing (i do not know what it is about you that closes and opens;only something in me understands the voice of your eyes is deeper than all roses) nobody,not even the rain,has such small hands