- må 6 jun ”Aborterade är inte livsdugliga”
- lö 4 jun ”Ovärdigt att foster ligger och självdör”
- to 2 jun Experterna är inget prästerskap
- fr 27 maj ”De sena aborterna behövs”
- ti 24 maj ”Underlätta för unga mammor”
- ti 24 maj Kan vi prata om abort?
- må 23 maj ”KD sätter embryon före kvinnor”
- on 18 maj ”Vi står upp för samvetsfrihet”
- on 18 maj Levande foster svårt vid aborter
- må 16 maj ”Är KD för samvetsvägran?”
- 28 okt 2010 Människosynen fundamental för god vård
- 23 okt 2010 Rätten till abort undergrävs
- 21 okt 2010 Vårdpersonal har rätt till samvetsfrihet
Människor som jobbar inom handikappomsorgen som vittnar om hur det blir, hur livet ter sej. Det är väl fantastiskt hur de kan se in i en annan människas själsliv och veta exakt vad de tycker. Jag säger bara det, att folk upphöjer sej själva till att veta allt om livet. Det perfekta livet, det som de inbillar sej att de själva lever. Det gör mej så oändligt trött. Det värsta som kan hända i livet är inte att vara, eller bli sjuk. Denna skräck inför sjukdom och minsta avvikelse från det 'normala' är det verkligt skrämmande. Livet är större än så.
'När jag föddes sa doktorn till mina föräldrar att den där kan ni glömma, duger ingenting till. Glöm bort och försök igen med ett nytt barn' har en man berättat för mej. Han är övertygad om att doktorn hade fel, och att det värsta i livet är ensamhet, inte förståndshandikapp. Allra ensammast blir man, tror jag, när drömmen om det perfekta livet alldeles tar överhanden.
5 kommentarer:
Tänk, det tror jag också.
Numera är det som om människor tror eller tycker att själva döden är det största misslyckandet, eller om man blir sjuk - så har man sig själv att skylla -, som vore vi datorer?
Jag har en bekant som har arbetat på en kvinnoklinik, men slutade. Hon berättade om sena aborter där små foster lades i rondskålar och fick självdö. Små barn, sa hon.
Och somliga kvinnor kom inte bara en gång, utan flera ..., p-piller var det inte så noga med.
Hon som arbetade där, hon uthärdade inte längre, utan bytte inriktning.
Så alldeles sant du skriver. När debatten blossade upp igen hade jag undrat innan hur går det till nu, 2011? Har ju sett mycket jag inte skulle vilja sett. Att då läsa om dessa foster som är i samma vecka som de som man räddar, och personalen sa, vi lägger en handduk över dem i sköljen tills de dör. En del barn skrek t o m och rörde sig, ibland är det knappt att ett fullgånget på nio månader orkar skrika, så dessa barn, ja vad var de ämnade att bli? Och alla andra. Och livet som är ett mirakel, att vi bara blir till och börjar femdagarsvandringen ned genom äggledaren (och den vandringen är ett stort äventyr i sig med tusen hinder och bakslag) och väljer bästa plats i livmodern, där de receptorer som motsvarar vi som är här och nu, sitter och väntar med sitt tryckknappslås. Och vi, vi fick bästa utsikten där:-). En karl attackerade Marcus Birro och skrev att abortsjuksköterskorna vet vad dom gör??? Vilken okunskap, trodde han vi har en sån utbildning i detta land? Och tyckte det var helt normalt om den fanns. Ibland önskar man att folk höll tyst. Och som sagt, sjukdom kan vi alla drabbas av i livet och bli handikappade. Och de som skadar samhället med sin kriminalitet och kan kosta samhället liv och summor upp till en miljard, ska de få födas? Vi vet ju vilka diagnoser, miljö och bakgrund som är en förutsättning där. Om målet är att alla med Downs syndrom ska utrotas.
Precis som Elisabet skriver, om preventilmedel, unga gör misstag men när medelålders i rad kommer för att ta bort sitt foster efter en utenatt med okänd, är ju helt otroligt att inte skydda sig av flera orsaker än att bli med barn. Och en stor grupp är just de. Och de har redan familjer och det här blev en plump i protokollet. Och de kan komma igen. Och ingen ska tvingas arbeta med detta, förstår de som slutar på kvinnoklinikerna.
Jag tycker att detta att 'sålla bort' det som man tror inte duger, är otroligt skrämmande och för oss tillbaka till 30-talet. Om man måste vara frisk för att få födas måste man då också vara frisk för att få leva - vad ska man då göra med alla sjuka människor? Det är som att säga att deras liv är värdelöst, men många som debatterar tänker nog inte på hur det låter, eller tänker de att folk med handikapp inte förstår vad de säger? Och vart är deras plats i debatten, de undrar jag. Får de bara vara med när det är Ica-Jerry och lingonfilmsinspelning?
Det är väldigt mycket okunnighet i debatten och det är farligt i sig. Önskar många gånger att folk fick se verkligheten, borde ingå i skola, lärarutbildning, politikerutbildning, föräldrautbildning, ja för alla som har med människor att göra och det är alla egentligen.
Skicka en kommentar