Fångas av tulpanernas skönhet just innan de vissnar. Visst är det så att allt har sin tid. Men den här tiden tycker jag glöms bort. Om jag inte genom jobbet hade träffat människor som är både 80 och 90 år, då hade jag nästan inte haft någon kontakt alls med den generationen. Då hade jag inte fått höra hur det var att tjänstgöra i det brittiska flygvapnet 1944, från någon som verkligen upplevt det. Jag hade inte fått veta hur det var att vara barnmorska på 50-talet. Att man kunde åka på marknad i Chesterfield på torsdagar så fick man två dagar att göra något roligt om man kunde, för i Sheffield var det bara marknad på onsdagar. Att det var en liten brandstation i närheten och hur ett av husen bredvid en gång bombades av tyskarna men snabbt fick hjälp av voluntärerna där, och hur en liten tant hade stått mitt i spillrorna i sitt kök med en ägg i en kastrull som skallrade och sagt att jag tänker inte gå härifrån, innan ägget är kokt.
Och jag tänker bara, egentligen lite i förbifarten, att det hade varit synd. Det är synd att vi inte tänker på allt positivt med äldre människor. Rubrikerna handlar nästan bara om äldrevården och dess brister, som naturligtvis måste och ska uppmärksammas, men tänk om vi kunde se och ta hand om våra gamla lite mer även i vardagen. Om de kunde vara en naturlig del i vardagen, inte instängda, inte på någon annans hem, inte bortglömda.
Jag tänker mej lite som
Krösa-Maja.
8 kommentarer:
Ja. Och ja och ja och ja.
När jag gjorde lantbrukspraktik åt jag hos de två tanterna som bodde på gården, fastrar till ägaren som jobbade och bodde på annan ort. Det bästa jag visste var när jag kunde få dem att berätta om hur det varit på gården förr. (Till skillnad från när vi pratade om samtida händelser, det var ganska ointressant och generationsskillnaderna blev ett problem). Och särskilt när de berättade om just kriget, hur de fick sköta gården då, med männen inkallade.
De två världskrigen var för övrigt väldiga motorer i att flytta fram kvinnans ställning i samhället, apropå förra inlägget.
Det handlar ju om att vi som är yngre ska vilja se och höra, men också att få de äldre att berätta på ett intressant sätt. Vi kanske skulle behöva lära oss strategier?
Jag tänker också på professor emeritus på min förra institution i Sverige. Han hade varit med om hela forskningsdisciplinens etablering och utveckling i Sverige, praktiskt taget grundlagt den, en disciplin som dessutom haft enormt politiskt genomslag. Helt unika erfarenheter. Men skrev han sina memoarer? Nej, han arbetade på trettiofjortonde upplagan undervisningskompendiet han först skrev någon gång på åttiotalet... (Något vem som helst på institutionen kunde ha gjort, möjligen eventuellt bättre än han)
Nu tänker jag att jo, det var ju det han kunde. Han skulle ha behövt hjälp för att komma åt det andra, för att göra något vettigt av det.
Så bra skrivet! Hoppas du skriver böcker sen utifrån det du sett, både du själv och med kameran, nu och då med dina ögon och tankar.
Instämmer med föregående talare, båda två!
Mamma: haha jag kanske gör det när jag blir nittio :)
Annannan: ja, visst är det mycket kunskap som inte uppskattas och tas tillvara. Jag lär mej så mycket av de äldre. Det är en helt annan sak att höra en berättelse från någon som varit med om det själv. Tror barn skulle behöva lite sagor från förr mellan allt ipaddande.
Jag har lärt mej mycket om världskrigen. Vilka kvinnor och hur de fick kämpa! Många män kom ju tillbaka skadade eller inte alls, och några stora summor var det inte tal om. Män som dog i malaria flera år efter att de kommit hem räknades inte som krigsrelaterat så kvinnorna fick inga pengar alls så där stod de med tre ungar.
Elisabet: fler krösamajor åt folket :)
Åh, berätta mer!
Jag älskar också människors berättelser. I kväll har jag träffat och lyssnat på en 90-årig kvinna som räddat en nålbindningsteknik till eftervärlden.
Johanne: det låter trevligt :) bara detta att bli 90 år är fantastiskt i sej, och att ha energi kvar är ännu mera fantastiskt.
Skicka en kommentar