Okänd busschaufförs sista dag

För ett par dagar sen åkte jag buss. Det är inte så konstigt, det gör jag mycket. Denna gång var bussen helt fullpackad. Engelska bussar har bara en dörr vilket gör att när bussen är full så att folk står i gången måste man vara väldigt smal, hal eller höjdhoppare för att ta sig ut. Jag är den sista som får gå på bussen innan dörrarna stängs, nästan så att min rumpa sticker utanför. Det är varmt, trångt och obehaglig stämning eftersom engelsmän hatar närhet med främmande människor eller kanske närhet alls, vem vet. Jag står bredvid busschauffören där man inte får stå egentligen för att man skymmer sikten. På en skylt står det också att man inte får distrahera chauffören på något sätt och inte prata med honom, men det gör en gubbe iallafall. Han berättar om sitt liv som busschaufför i Derbyshire, och att så mycket folk som är på den här bussen har dom inte där på en hel veckas busskörande. Men här i Sheffield är det alltid såhär, muttrar föraren. Sen fortsätter han muttra, högre och högre, han kan liksom inte sluta. "Det här är iallafall min sista dag, jag hatar att köra buss i den här j-la skitstan". Ja joo mmm håller gubben med. Det måste vara jobbigt. Jag ler lite uppmuntrande. Han fortsätter "aldrig får man ett tack. Här sitter man och svettas i den här bussen dagarna i enda och det enda man hör är kärringar som gnäller för att man är två minuter efter tidtabell." Busschauffören skanderar nu något som liknar hans livs tal, hans hjärtas hittills bortträngda sannings röst: "Ni borde vara glada att det kommer nån buss överhuvudtaget och hämtar upp alla er pensionärer som inte gör nåt annat än åker buss hela tiden och TAR UPP ALLA PLATSER så ingen annan kan sitta och går så sakta och gnäller så mycket att tidtabellen omöjligt kan hållas ÄNDÅ!". Vad i h-vete säger du, skriker en tant. Det här går inte an! "Jag skiter i vad ni säger, jag bryr mej inte för det här är min sista dag!" basunerar föraren. Gubben bredvid eggar på: Jag förstår precis vad du menar. Alla pensionärer (han är pensionär själv, påpekar hans fru men det tar han ingen notis om) som bara åker runt gratis jämt och ständigt för våra skattepengar. Alldeles för mycket är gratis i det här landet. Så är det inte i resten av Europa! (jag funderar på att berätta om Sveriges giriga stat som tar betalt för att få en halsflussdiagnos, fullt pris för studenter på bussen och flera hundra för att gå på museum, och att jag tycker det e schysst att pensionärer får åka gratis här, men tänker sen att det e bäst att hålla mej utanför detta). "Nej, säger busschauffören, men här är det ett j-la åkande. Och nu är det trafikstockning också, det säger jag er allihop, att när jag åker nerför den här backen igen, när det e bilfritt åt andra hållet, då tänker jag minsann inte hålla någon tidtabell utan jag tänker KÖRA FÖRBI alla kärringar som står där o väntar för jag vill komma hem i tid!" Förtjänar inte vi respekt, skriker en tant, som har SLITIT i hela våra liv och inte haft semester ens, att få ÅKA BUSS när vi e gamla och sjuka, det var det fräckaste!" Gubbens fru försöker lugna ner henne med att berätta att hennes gubbe alltid åker buss också på sitt pensionärspass och inte alls menar vad han säger. Vi kvinnor tittar menande på varandra och överser lite med föraren och gubben. Sen är jag tyvärr tvungen att gå av. Jag undrar hur diskussionen slutade.

Jag gillar busschaufören. Hoppas han blir uppskattad på sitt nya jobb. Tänk på det ni när ni åker buss, att le lite snällt åt er busschaufför och tacka för att han dök upp fem i tio på den där ödsliga vägen. Då värmer det kanske i busschaufförhjärtat och alla blir lite gladare.