Igår triggades den omtalade Article 50 vilket innebär eller iallafall ska innebära ett Brexit om två år. Jag var på puben och detta pumpades på alla skärmar, tillsammans med glada countdown-klockor som räknade dagarna, minuterna och sekunderna tills UK är ute ur EU. Tick tick tick. Jag kände mej faktiskt fysiskt illamående. Gick en lång, lång promenad i duggregnet. I mörkret. Smsade med en vän: Du får aldrig aldrig nämna att du vill flytta, förrän du gör det, för jag orkar inte ens tänka den tanken. Kom hem och kände ett slags avslut, ett slags break up, med mitt land, mitt andra land, mitt också-land, som jag älskar så vansinnigt högt.
19 kommentarer:
Åh, vad detta är tråkigt. Man kan inte tro att det är sant och det är med bävan jag tänker på att"mitt" Frankrike kan utsättas för samma sak om Le Pen vinner valet. Då står Frexit på agendan. Men finns risken verkligen att du inte längre kan bo kvar? Är du inte gift med en engelsman, har bott där länge och är självförsörjande? Vad kan hända?
Det är så sorgligt alltsammans. Alla vackra minnen men jag vet inte ens om jag vill ha dem, är kluven där.
Monet: risken finns verkligen. Visst kan jag kampa for det men lagan brinner inte for det. Huruvida man ar gift med en engelsman eller inte betyder tyvarr ingenting. Det ar sa mycket annat ocksa, att se den dar gladjen och hurraropen over uttradet. Foljer Frankrike med stort intresse.
Mamma: minnen har man alltid :)
Jo naturligtvis:-), och allt vi upplevt tillsammans kan ingen ta ifrån oss, inte en tickande klocka heller, men menar mer att om ni lämnar och jag själv aldrig återvänder så kanske jag tänker på annat, försöker se framåt. Hur roligt det nu kan vara, men vi får försöka göra det bästa. Och nu förstås finns ju både tankar och minnen hos er ständigt där ni är.
USCH, Anna. JAG FÖRSTÅR DET!! Att du kände dig illamående. JAG mår illa då jag läser det du skriver.
Mer än ledsamt.
Jag är hyfsat säker på att det blir Le Pen I Frankrike. Vilken trojka det blir sen. OCH vilka länder följer sen efter?
Nej, en ledsam dag, verkligen :-(
Annika: skont att du forstar. Ja vad mande det bliva av allt.
Dom flesta bedömare tror inte att Le Pen kommer att vinna totalt. Men hon har över 25 procent, lika mycket som Macron. Det franska valet är en enda stor cirkus, har aldrig varit så illa med affärer och annat märkligt. Vill ni läsa en initierad och kunnig svensk bedömare av fransk politik, gå då in på bloggen Lindbom på franska. Anna, jag förstår inte varför du inte skulle kunna bo kvar utan att behöva kämpa för det? Kommer inga utom brittiska medborgare att få bo kvar? Det verkar ju heller inte klokt?
Monet: det finns mycket att lasa om det och jag har skrivit om det en del forrut pa bloggen, for hjartekrossad for att ga in pa det mer.
Förstår inte heller varför du och din make inte skulle kunna bo kvar. Ni har ju levt och verkat där i så många år och det framgår ju klart hur mycket ni älskar England och uppskattar att få bo där. Nu har jag ju inte läst på tillräckligt och kanske inte följt med i alla dina texter, men tror inte ni hör till kategorin som tvingas flytta. Bedrövligt hur det har blivit i Europa - det har gått så snabbt utför.
F ö undrar jag vad som hänt med Monets blogg.. Har läst den med stort nöje, men nu tycks det ha blivit tyst.
Lycka till!
Hoppas att du och din man kan stanna trots allt. Verkligen trist om ni måste lämna England pga de hårdare regler som kommer. Kram till dig Anna!
Nilla: jag hann läsa alla tre kommentarerna och ja, du har förstått situationen rätt. Det känns trist. Jag tänker inte bara på just min och vår situation utan i solidaritet med alla som flyttar och känner sej hemma i flera länder. Det är slutet på en era.
Anne-Marie: vi klarar förmodligen reglerna men vill man bo nånstans där hälften anser att de röstat ut och bort en? Det är nästan den värsta aspekten.
Det måste ju kännas lite som att få bo kvar på nåder, om just några skulle få stanna kvar. Fy, vilken känsla.
Mycket sorgligt är det här. Jag tänker på hur Storbritannien tog emot många som flydde Tyskland när molnen började torna upp sig på 1930-talet. Och nu är man tydligen tillfreds med att vara det land som invandrare känner sig ovälkomna i. Det Europa man hjälpte till att befria vill man nu ha på armslängds avstånd.
Jag fattar ju att de tankarna ligger långt borta för den som luras av populistiska argument idag, men herregud, fredsprojektet är fortfarande viktigt.
De här intressanta tiderna vill jag inte leva i, men det är långt svårare för er som drabbas direkt.
Elisabet: precis. Nån stolthet har man ju också :)
Annannan: just den fredsaspekten tänker jag jättemycket på. Jag skulle ändå aldrig vilja ha det ogjort, erfarenheten att slungas ut ur det privilegium det är att inte behöva oroa sej så mycket för politik. Jag har växt och jag har stärkts och jag har blivit en bättre medmänniska ur alla aspekter. Att lära sej med hjärtat är den starkaste vägen att verkligen förstå.
Skicka en kommentar