Mor Annas Kebab

Mera mat-tips! Pitabröd, lammkebab, vitlökssås och sallad. Hemgjort. Jajamän.

Seaside!

Mera bilder kommer i dagarna ...

Sommarsallad

Till pasta: Snabbstek sparris, körsbärstomater, rostade pinjenötter, pancetta, zuccini och broccoli. Blanda med getost, ringla över olivolja. Supergott, enkelt och somrigt!

Slutet? Nej, början!

Semesterdag 9 inleds med en lång sovmorgon efter det extrema TV-tittande som hände igår. Till och med min man blev faktiskt indragen i det hela till slut och började fråga vilka de olika kungligheterna var (blev lite rädd att jag kände igen nästan alla, jag skyller det på att jag har mycket gott minne) och bad mej översätta talen. När Kungen gav Silvia en blomma skrattade vi båda av förtjusning. Visserligen talade han om Silvias kärlek lite som man skulle ha talat om ett husdjur, men att han talade om den överhuvudtaget var ett sånt härligt uppsving i det annars så extremt formella och medaljprydda - det skulle nästan inte ha förvånat mej om Silvia fått Konungens tillgivenhetsmedalj i guld och rosa band istället för en enkel blomma. Och sen kom Ockelboborna och briljerade fullständigt i konsten att hålla tal (de fick in alla delar; naturromantik, äkta känslor, ödmjukhet, kärlek, humor, en aning fjäsk for monarkin och bibelcitat) och jag tror att på de få minuterna säkrade de monarkin för all framtid. "Bröllopet är en pseudohändelse" citerades republikanen Kullenberg i dagens DN som menar att detta är slutet på monarkin. Det tror inte jag. Jag är helt säker på att det bara är början. Hörde ni folkets jubel när Victoria tackade för att ha fått sin prins? Rockstjärnejubel!

Bröllopet hade inte kunnat vara bättre - det var nästan så att Victoria faktiskt gifte sej med Sverige, det som var hovets flummiga förklaring på faderns överlämning av bruden innan bröllopet blev plötsligt tydligt. Regerande monark överlämnar sin dotter åt en man av folket, han som kommer från det traditionella turistsvenskaste Sverige, det bondromantiska, dalahästprydda; med släktingar som kan spela gångmarsch i folkdräkt. Folk älskar det. En Ockelboprins slår med hästlängder vilken flott adelsman som helst. Det som ytterligare strör salt i det såret är naturligtvis Madelaines ex, den snajsiga advokaten som visade sej inte ha mycket råg i ryggen.

Nej, republikanerna underskattar svenska folket. Svenskar är svenskar, och vi bryr oss om saker som att Victorias och Daniels bröllopstårta var 33 centimeter högre än det norska brudparets. Vi älskar lupiner på bordet och bilden av Victoria i lingonskogen. Vi älskar strumpor med bollar på och färskpotatis på midsommar. Vi älskar en saga om prinsen som får prinsessan efter åtta långa år. Och egentligen, det är väl inget att skämmas över? Inte vill jag heja på ett kungahus som föredrar fotboll framför kärlek och liksom ska vara lite too cool for släktpartaj (England). Nej, vi lägger inte vidare märkte till de intellektuella debatterna och ord som 'odemokratiskt'. Vi har semester och midsommar och fyllt sjå med att binda kransar av syrener, rulla köttbullar och lägga in sill, även republikaner gör sånt. Vi är ett folk som är kända för att älska Melodifestivalen! Vi är the land of ABBA. Vi är mer lämpade än de flesta att bli förälskade i kungahuset.

Jo, igår lärde jag mej någonting nytt om Sverige, någonting storslaget om folksjälen. Och nog stynger det i hjärtat att jag inte får vara med, även om det skulle vara bara för att gnälla om hur fåniga våra traditioner är - det är inte förrän nu jag förstått hur viktigt det faktiskt är med sill, jordgubbstårta och svenska flaggan över nyutslagen björkdunge. Republikanerna får allt slipa sina argument riktigt vassa för att tränga igenom dessa symboler. Och bara det faktum att Mona Sahlin står och skuttar utanför festen i prinsessklänning och riktigt suckar av hänförelse när hon tänker på brudslöjan och släpet som är 5 meter långt, jag menar, säger inte det allt? Det är inte utan att jag tycker synd om Ohly, så ensam och principfast, och gubbarna i den republikanska föreningen, de är tydligen så tråkiga att inte ens Kullenberg vill vara med där. Vad väger det mot en knäbollsstrumpa? Mycket lite, helt säkert.

Kärlek

Titta, så lyckliga de är! När Björn Skifs (tänk en sån tur att han inte glömde texten!) och Agnes sjöng When You Tell the World You're Mine så lyste brudparet som två solar när de tittade på varandra. Och som Mark levengood så vackert sa, så gick det en ängel genom rummet i den stunden.



Min absoluta favoritdel av dagen:


Vilket fantastiskt vackert bröllop! Det hade allt, spelemän, diamanter, kärlek och brudnäbbar som kastade saker på varandra. Fast ärkebiskopsgubbtalet (en tant hade de klämt in iallafall, det var ju fint) hade väl kunnat vara en aning mera uppbyggande. Men det var fint, "den som är trygg vågar bli buren".

Var är jag?

Här sitter jag och tittar på LIVE sändningen inför bröllopet på SVT som vilken svensk som helst. För en timme sen var jag tvungen att gå ut och handla lite mat och när jag steg ut genom porten så blev jag uppriktigt förvånad över att jag inte befann mej i Stockholm. Det tog ett par sekunder innan jag kom ihåg vart jag var, särskilt som det var massa folk ute, polisbilar och musik eftersom det är militärernas veterandag och cykelfestival i parken. Det var nästan så jag längtade lite till kontoret, för där känner jag så tydligt att jag passar in och har så mycket att göra så att jag aldrig riktigt reflekterar över vart jag är. Nu, här framför datorn, känner jag alldeles tydligt att jag är på fel plats, att jag inte riktigt är med, att jag är inte hemma. Och Stockholm är så smärtsamt vackert. Så kan det gå. Jag sa ju att det är farligt med semester.

Bröllop!

Här i Sheffield är det strålande sol, 20 grader såhär på morgonkvisten och blå himmel. Vi får hoppas att det inte blir regn i Stockholm. För nu äntligen, så blir det bröllop. Sällan har jag sett en så lyckligt leende person som kronprinsessan. Hon ser också förvånansvärt lugn ut. Jag minns att när chauffören inte riktigt hittade till kyrkan och bad om instruktioner så dog jag nästan av ångest bak i bilen på min bröllopsdag. Victoria ska ju åka runt i hela Stockholm med JAS-plan över huvudet. Det skulle jag tycka vore ganska stressande. Hon är väl van, men jag förstår att Daniel vill hålla henne i handen. Det fick jag för övrigt göra med min make också, så att han inte skulle svimma. Stenkoll, får vi ha, vi kvinnor.

Semesterdag 8: Titta på bröllopsfoton. Bröllopsvideon. Städa. Blir rojalist och nationalist för en dag och tycka att Sverige i juni är det vackraste som finns och att den blågula flaggan är alldeles outsägligt rörande när barn i blomsterkransar viftar med den. Och den här sången sen:

Du som ser ut som du har någon kär,
så våga att visa hur lycklig du är.
Ta vara på stunden så mycket du vill,
så stannar den kvar lite till.

Du kanske tvekat att sagorna finns,
hur kan det va möjligt att plötsligt bli prins?
Men strunta i att undra hur just det går till,
för du har ju fått den du vill!

Jo, det är sånna känslor man får fokusera på när man går här i ett treårigt äktenskap och plockar strumpor och diskar den där ingrodda grötkastrullen. Den där stunden, den behöver räcka himla länge. Och då kanske det puffar på lite extra om den kryddats med JAS-plan och båtar i parad, och ja, en sån där ljuvlig sång av två blomsterprydda elva-åringar. Kanske, det vore roligt att få veta. Men grattis, huromhelst, till det kungliga brudparet och alla som vågat gifta sej en gång, lovat det omöjliga och älskat i det vardagliga.

Avslutningsvis ett engelskt citat:
Ett äkta par som har levt ihop i 25 år utan ett ont ord avslöjar en brist på livlighet och temperament som man annars beundrar endast hos får. - A. P. Herbert