När orden inte räcker till

Jag går här på den stora kyrkogården en dag när jag är så trött, så sorgsen, så stressad och som om molnen, de regntunga blöta, vilar direkt mot mina axlar, som om jag bar på hela himlen. Jag vill ha det alldeles tyst och då är det fint att gå hit. Jag tänker på vad man säger just i döden, just i mörkret, just som tröst. Det är inte så mycket. Korta små meningar upprepas på gravsten efter gravsten. At rest, sadly missed, reunited, never forgotten, forever in our hearts. När jag kommer till hörnan med barn som begravts finns det nästan inga ord alls. En teddybjörn istället, en grav är formad till leksaksklossar. Det skär genom hela kroppen, det går inte att vara där. Men längre bort, på en gammal grav, med en gammal människa, så står det peace after pain. Det tycker jag om. Ja, faktiskt, just i de orden finner jag en slags tröst.