Clap along if you feel like that's what you wanna do

Juli brukar inte vara en bra månad. Inte på en sex-sju år iallafall.

Förra året var vi mitt uppe i flytt och jobbyte och det fanns inga rutiner, bara stress. Jag kände att det var nu eller aldrig och bara kastade mej av och ut. Nästan på en gång kände jag att jag kunde andas igen. Fast året som följde blev en rejäl omväg till en paus som jag nog inte kunnat landa i förrän nu.

Året innan dess satt jag på kyrkogården närmast där vi bodde då och tyckte det kändes fint det där med att få vila under en liten stenängel. Jag orkade inte med något enda intryck förutom växter och natur. Jag minns att jag tänkte att jag inte visste hur länge jag skulle orka fortsätta på det där viset. Men bet ihop. Ett år till.

Juli 2011 skakade dåden i Norge hela världen, maken var sjuk och jag var redan då under stor press på jobbet. Hade ändå en annan energi och gjorde mycket så fort jag hade någon ledighet.

Juli 2010 var även det bara jobb, jobb, jobb. Liksom juli 2009 - fast en semester hem till sommar-Sverige hanns med.

Juli i år har varit en fin månad. Det är ett alldeles ofantligt viktigt och stort påpekande, här hos mej.

Snabbvisit

Vi är ute och åker på landsvägarna och får en impuls att svänga förbi Bakewell och köpa oss varsin pudding. Det hann vi, precis innan de stängde. Kändes som en vinstlott!

Detta hade stängt. Får bli en annan gång.

Rabatt-prakt

Trädgårdarnas högtid, det måste väl vara juli? Det är så mycket blommor att det är svårt att hänga med.

En plats på jorden

Alldeles i utkanten av Sheffield. Sommarängar. Peak District. Ulliga moln.

Det finaste

Att skrota runt en hel dag hemma, det är en ynnest. Hade jag inte haft en sådan vansinnig brist på det i många år hade jag kanske inte insett det, så får man kanske se på det hela. Vårt lilla tegelhus, vår lilla trädgårdsplätt, vår lilla katt - det gör mej lycklig. Kissen älskar när man är hemma en hel dag. Hon kommer med jämna mellanrum och kikar på vad man gör och provar lite olika ställen att sova på. Alltid med ett öra mot ljud från köket som eventuellt skulle kunna betyda en bit kyckling.

När hon fått kyckling både en och två gånger och jag fortfarande anar konturerna av ett kattöra bakom dörrposten på nedersta trappsteget, då tänker jag att nån måtta får det väl vara på godbitarna. Då ser jag att hon somnat där. När hon vaknar sträcker hon ut sej och lägger sej till rätta och jag inser att hon helt enkelt bara kommit för sällskaps skull. Och jag tror att detta för en katt, som är ett egensinnigt, självständigt djur - denna dessutom herrelös strövarkatt under flera år och uppenbarligen kapabel att ta hand om sej så pass att hon överlevt även detta - är det absolut finaste. En riktigt fin kattpresent.

Somnat framstupa i trappan till köket. Och pälsen alldeles skiner! För sex månader sen var hon tovig och mjällig med flera sår. Det är fint att se hur det kan ändra sej med lite omsorg och god mat.

Just såhär tänker jag mej att Maja Gräddnos mamma i domkyrkotornet tittade på Pelle innan hon blivit viss att han var ett gott parti för Maja.

Min trädgård i juli

Det vattnas konstant denna varma månad. Och växtligheten går i vågor som överlappar varandra så fint - de som har bott här innan oss har verkligen tänkt till. Så fort något blommat över tar nästa sort vid.

Basilikan från affären trivs i fönstret och har växt sej jättestor!

Nån som kan namnet på den här?

Muren till grannen med gammalt tegel. Gilar den skarpt.

Ölandstok

Den sjunde bröllopsdagen

Idag är det sju år sedan vi gifte oss. Jag skulle vilja säga att man struntar i små saker som karlstrumpor på vardagsrumsgolvet och fokuserar på de stora viktiga sakerna i livet efter sju år, men så är det inte. Det är fortfarande irriterande. Men fullt hanterbart.

Den sjunde bröllopsdagens tema är tydligen ylle eller koppar. Det blir väl att åka ut och titta på lite får, kan jag tro. Katten ska få extra lyxig seniormat från djuraffären - lamm i sås för att anknyta till ylletemat - till frukost.

The King

Inte Kungen i Kungsan, utan Kungen i Botan. Den enorma röda katthanne som strövat runt i denna stora park i många år nu, har nu blivit ännu mera gigantisk. Som en ovanligt tjock lejonbebis eller ett litet lodjur kanske? Hans tassar är lika stora som mina underarmar. Jag hittar honom sovande, eller han låtsas sova, för öronen rör sej åt mitt håll. När jag sätter mej ner lunkar han fram, tar ett skutt upp och lägger sej i min famn och anser att jag ska klappa, klia och gärna prata lite också. När jag pratar så spinner han. Sen lägger han sej på de varma stenplattorna och visar upp sej i största allmänhet. Åmar sej och kråmar sej och gör sej lång och krumbuktar sej. Jag tänker på min egen lilla katt som är så försynt och innan hon kliver upp på ens bröst när man ligger i sängen så tittar hon först med stora runda ögon och liksom trevar sej fram. Den här var minsann en annan typ. Han kikar med ett smalt grönt öga om man tittar när han visar sin ulliga mage. Och han säger, jag hörde det tydligt, att här är det jag som är kung.