Påsken berörde mej som allra mest nar jag var liten. Jag var förmodligen den enda i min klass som visste vad 'Golgata' betydde. Vi hafsade väl forbi påsken med obligatoriskt äggpysslande och prat om häxor, och fröken namnde i förbigaende korsfastelsen, död, och uppstandelse. Om andra länders och religioners påskfirande kan jag inte minnas att mycket sas alls. Pa gymnasiet skrev jag pa eget bevåg om Pesach och flykten genom Egypten, som ett led i ett historie- och samhallsprov om krig och konflikter, och då skrev min lärare en antisemitisk kommentar i marginalen när han rättade.
Jag kom att se påsken som någonting viktigt som inte later sej slafsas över och drunkna i godis lika lätt som julen gor. Som överkanslig tonåring tankte jag mycket pa påskens symboler av ondska, rädsla, ensamhet, ilska och sorg, läste Barabbas av Pär Lagerkvist och funderade på livet.
Nu, ja nu tanker jag snarare på påsken som en hoppfull tid, påskliljehav, solsken, och snarare det där att inte vara ensam, att även i den djupaste ensamheten sa finns det en vän. Just detta som ibland är sa svart att veta. Jag älskar just detta ambivalenta, och Pär Lagerkvist sätter ofta fingret pa det.
Håll mig i din okände hand
Håll mig i din okände hand
och släpp mig inte.
För mig på morgonljusa broar
över de svindlande djup
där du håller mörkret fängslat.
Men mörkret fängslar man inte länge.
Snart skall det vara afton över dina broar
och natt.
Och kanske skall jag vara mycket ensam.
Pär Lagerkvist
4 kommentarer:
Intressant skrivet och minnena kommer. Usch den där historieläraren talade jag med en gång och det var konstigt och inget trevlig alls.
Så jag håller med och känner igen.
I tonåren tyckte jag visserligen att det var rätt ledsamt att sjunga i kyrkokören just på långfredag, i synnerhet det andra året då jag upptäckte att prästen höll precis samma predikan som året dessförinnan...
Men ungefär därifrån och framåt har min fascination för fastetiden och påsken bara vuxit. Det var något visst med att sjunga psalmerna helt utan ackompanjemang. Det sparsmakade, accentuerade.
Och den oerhörda symboliken i dramat. Det som man inte vill men måste ske för att så är det skrivet. Tag denna kalk ifrån mig. Förrän hanen gal ska du tre gånger förneka mig. Pilates som säger att den här mannen är inte skyldig enligt hans lag, och folkhopen som ropar Korsfäst!Korsfäst!
Och så förlösningen. Vad ljus över griften. (Vi sjöng på påskdagen också, i mitt minne var det alltid soligt och fint då)
Och att det är kvinnorna som finner den tomma graven.
Det finns så mycket i det här, det är för mig en oändlig källa till funderingar om världen och människorna. Jag vet inte om man måste tro för att kunna se storheten i just den här historien? I synnerhet när man får hjälp av Johann Sebastian Bach eller Arvo Pärt. Den första gången jag hörde Johannespassionen var som en uppenbarelse i sig för mig.
Ja, visst är det så som du beskriver! Jag saknar också det där världsperspektivet med påsken i skolor. Jag pratade om hur judar firar påsk, ja du vet ju pesach, med mina elever. I två år bodde jag hos en judisk familj och jag firade pesach hardcore eftersom mamman var rabbin :) Det var så spännande! Och kul för mina elever att få höra om också! De firar ju inte påsk alls eftersom de är muslimer.
Vad kul att du och maken träffades just på påsken! det är klart att detta gör högtiden ännu bättre :)
Mamma: Ja, han var inget vidare :)
Annannan: Vad fint skrivet! Det ar verkligen en berattelse som beror alla manskliga kanslor och allmangiltiga problem, oavsett tro, tror jag med.
Trillingnoten: Det var lite val agg-fixerat i skolan tyckte jag nar jag var liten :) Det ligger mycket historia i pasken som iallafall jag tycker att det ar ganska viktigt att lara sej. Men alla har ju inte en larare sej som dej, det ar synd :)
Skicka en kommentar